När man befinner sig mitt i ett missförstånd och känslorna svallar, då gäller det att hålla huvudet kallt och se hela situationen utifrån samtidigt som man noterar vad som sker inuti. Konflikter är ofta omedvetna missförstånd där var och en har goda skäl till upprördhet utifrån den tolkning de gjort av situationen. Man behöver förstå vad som fått känslorna att svalla hos först den ena, sedan den andra, utan sammanblandning, för ingenting som väcker starka känslor går att lösa i mellanrummet mellan två. Det mesta som gör oss upprörda bottnar i missade känslor från länge sedan; känslor vi inte fick hjälp att hantera då vi behövt eller som fick sättas i ett hörn till förmån för sådant som just då var viktigare för vår överlevnad. När vi inte har gamla känslor på lager brukar det inte bli konflikt, för då är vi välfungerande och har tillgång till vår empatiska förmåga. Eftersom gamla, nyväckta känslor inte har något att göra med den situation som triggat dem i nutid, behöver man hejda sig själv och känna tillbaka …

Vi dömer det vi inte förstår. När vi förstår, dömer vi inte. När vi förstår, verkligen förstår, väcks omtänksamhet och kärlek i oss. Om jag missar att tänka efter ordentligt, kan jag råka utgå från att andra ser det jag ser, vilket gör mig förvirrad. Kanske är det vanligt att vi utgår från oss själva när vi tolkar vår omvärld; att vi behöver hjälpa varandra att vidga perspektiv och perception. Jag behöver det hursomhelst. Jag brukar därför fråga nu och då, för jag vet att mitt omdöme och min förmåga att tolka rätt är synnerligen begränsad. Om jag dömer någon inombords, då vet jag helt säkert att jag inte har förstått. Då behöver jag fråga, och om det inte går, åtminstone få hjälp att tänka kring situationen. När man väl har missförstått, kan det vara svårt att på egen hand hitta den förståelse som gör att det klickar. Att döma eller bli dömd är ett obehagligt tillstånd som de flesta av oss nog vill bort från så fort som möjligt. Att inte förstå den andres …

Den största frustrationen jag känt när jag genomlevt svåra tider, har nog väckts av andras försök att peppa, lösa, fixa eller muntra upp mig. De har menat väl, o så väl. Förmodligen har jag själv många gånger gjort på samma sätt i mötet med en annan människas emotionella brottningskamp – försökt fixa. Lösa. Ordna. Ställa till rätta. Det är så lätt att vilja hjälpa genom att lösa, i synnerhet när den som just då har det svårt inte vet vad den ska ta sig till. Det finns tillfällen då vi kan hjälpa genom att fixa något, men ofta är det ett uppmärksamt lyssnande som hjälper allra mest. Att kunna lyssna på en väns problem/sorg/frustration utan att bli lösningsfixerad, är så värdefullt. Ofta är det det som hjälper den andre och därtill besparar det en själv mycket energi. Vi behöver inte lösa, bara höra och förstå. Det händer något när någon annan tar in och förstår vad vi går igenom. Tyngden lättar och det känns mindre ensamt. Vi är alla kapabla att hitta vår väg igenom …

”Men sluta bråka!” Man kan vilja säga det när man står bredvid två som hamnat i en konflikt; i synnerhet om man råkar vara förälder och känner ansvar för situationen samt behöver lugn och ro. Dock behöver man inte tänka efter särskilt länge för att inse att det enda som kommer ut av ”sluta bråka” är att de även känner sig missförstådda och o-hörda av sin förälder och det gör ju det hela ännu svårare. För: missförstånd är precis vad konflikter brukar handla om. Det ser man vanligtvis inte när man befinner sig mitt upp i dem, men när man rett ut dem visar det sig i regel att så var fallet. Utifrån ett empatisk perspektiv, gör och vill vi det vi gör och vill för att vi har känslor och behov som vi försöker ta ansvar för. Ibland tar detta sig uttryck som är svåra att förstå, men om man letar så brukar det klarna. Att fråga först den ena, sedan den andra, vad det var de upplevde och lyssna noga och med inlevelse …