Författare: Evalotta Stiernholm

När vi dömer varandra som krävande, behövande, distanserade etc.

Att få höra någon beskriva en själv i negativa ordalag, kan vara utmanande. I synnerhet när vi inte känner igen oss i beskrivningen eller om det träffar något som är känsligt för oss. I en nära relation, blir det kännbart när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om vi inte kan se hur vi ska få det, är det lätt att tänka att det beror på den andre. Det kan bli besvikelser, konflikter och slitningar. Det går att måla upp bilder av hur den andre är eller inte är, och distansen ökar för varje negativt epitet man sätter på varandra. Det är väldigt viktigt att vi får våra behov tillgodosedda i den relation vi lever i. Det behöver dock inte alltid vara vår livskamrat som möter behoven, jag tror inte ens att det är möjligt. Vad vi kan göra, är att ge varandra förutsättningar för att båda ska få vad de behöver.Vi är aldrig ansvariga för den andres behov, men vi behöver värna om våra egna. Missar vi det, kommer vi inte att trivas i …

Självkritik som trygghet och fängelse.

Jag får ofta frågan hur man kommer loss från sin självkritik. Hur kan man veta om man verkligen är ok som man är? Tänk om man faktiskt inte är det och att det finns fog för en självkritisk blick. Hur vet man? Hur gör man? Hur kan det vara i stället? Min avsikt med det här inlägget är att förmedla en förståelse för varför vi kan fastna i självkritik och inre krav och visa på andra sätt att möta behovet på. Det första jag tänker är att om du är självkritisk, så har du dina skäl. Inte för att du förtjänar kritik, utan för att du försöker skapa trygghet för dig själv. Förutsägbarhet. Ett skydd från besvikelse och andras dömande. Självkritiken blir ett verktyg för att slippa duka under för krav, kritik och press. Så mänskligt och så lätt att förstå. Om det funkar? Förmodligen till en början, annars skulle nog ingen fortsätta. Till en början fungerar de flesta av de strategier vi använder för att ta hand om oss själva i mötet med andra …