Känslor kan dövas tillfälligt. De kan begravas levande och övervintra i decennier någonstans i din kropp. Den känsla du begravde som tvååring, finns bevarad i form av en tvåårings upplevelse ända till den dag då du låter den komma fram igen.
Du kan döva dina känslor på olika sätt; genom att äta, inte äta, träna mera, jobba mera, röka, använda droger, andas mycket ytligt eller ersätta dem med sex eller kontroll.
Du kan skjuta upp umgänget med dem, men du kan inte göra dig av med dem utan att först möta dem.
Känslan finns för att göra dig uppmärksam på vad du behöver. Om du behöver närhet kanske du känner dig ensam. Om du då dövar den känslan med choklad eller träning, vad kommunicerar du då till dig själv?
Känslor fungerar ungefär som små barn; om de inte lyckas göra sig förstådda, skriker de högre och de håller på tills de fått ett kvitto på att budskapet gått fram.
Obekräftade känslor accelererar i styrka, eftersom de har ett viktigt budskap att kommunicera. Ju mer du trycker undan känslan, desto mer ökar dess intensitet och det inre tryck de skapar. Det kan kännas skönt att veta att avvisade känslor kan te sig stora och skrämmande. Börjar du bara lyssna till dem, avtar deras styrka och intensitet. Väl hörda lugnar de sig, precis som små barn.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Att våga möta och vara med mig själv i mitt eget tomrum, är min stora utmaning. När jag är trygg i mitt eget tomrum kan jag också möta mig själv med en ren och otroligt stark kärlek.
Jag tror att man också kan döva sig med just känslor. Som ung var jag nästan jämt olyckligt kär. Jag kunde gå och sukta efter samma flicka eller kvinna i flera år. Det låg ett slags trygghet i det; det var ett kvitto på att mitt liv hade ett meningsfullt innehåll: om jag inte hade hittat den Stora Kärleken, hade jag i vart fall ett rikt känsloliv. På så vis tror jag att jag dövade min existentiella oro. Jag behövde inte konfronteras med det faktum att livet periodvis inte innehåller mycket mer än just att äta, träna (körsång) och jobba.
Hur går detta ihop med det jag tidigare skrev om att inte känna mitt hjärta? Jo, jag känner faktiskt mycket med huvudet och magen. Det är intressant att känslor kan sitta i så olika delar av kroppen. Jag undrar vad det kan betyda eller bero på, att jag känner med huvud och mage men så sällan med hjärtat…?