Döden och livet utanför tiden

Jag är aldrig så fri som när jag dör; aldrig så levande och lätt.
Kanske låter det som en paradox, men i dödsögonblicket är livskänslan väldigt stark.
Någon nytt tar sin början, med kraft.
Jag minns då mitt jordeliv och jag känner igen mitt andra hemma.

Perspektiven från utanför tiden, är svåra att förklara för den som är i den.
Utanför tiden kan man betrakta den som ett flöde, en prick, som linjer eller lager; allt beror på hur man tittar.
Vistelserna i tiden ligger tätt intill varandra, som sidor i en bok, så nära, så samtidigt finns de där, med kopplingar sinsemellan. Vistelserna i tiden är samma individs. Man är sig själv, i olika tider och skepnader, under olika förhållanden och läranden. I tiden går allt så fort och så oändligt långsamt. Utanför tiden finns ingen tid, bara rymd, salighet, frid.
Det verkar som att man upplever tillvaron utanför tiden på olika sätt, då det även där är svårt att greppa allt.

I tiden kan man slå ner sina rötter, uppleva med sina sinnen. Det är mycket utvecklande för själen att vara i tiden.
Utanför tiden pågår livet utan slut, eller i en annan slags evighetstid som är för stor för oss att greppa. Det finns en början, det finns ett slut, men däremellan ligger eoner, jordiska årmiljarder.

Utanför tiden ser jag jordelivet alldeles klart; vad det innebär att vara människa, vad som behöver göras. Kärleken är ren och klar. Där råder vishet, kärlek, samhörighet och frid.
Där väljer vi våra vägar, våra möten, vad vi vill med vårt liv på jorden.
Där finns också den stora kärleken och skaparkraften som genomsyrar allt, vilken alla ord är för små och begränsande för att beskriva.

Ödmjukast några rader om hur jag minns det, i öppenhet för att våra minnen kan te sig olika.

Med värme,
Evalotta.