Har du också någongång hållit någon annan ansvarig för dina känslor och känt skuld för någon annans?
Jag vet inte vad du har lärt dig, men vad jag lärde mig under min uppväxt var att jag bar ansvar för vad andra kände och tvärtom.
Jag lärde mig att jag kunde göra andra arga, besvikna och avvisande och att deras känslor hade med mig att göra. Jag fick veta att jag gjort någon arg eller besviken och att jag skulle skämmas. Det la grunden till mitt sätt att förstå. Jag förstod att det var något fel med mig, oklart vad, och jag utvecklade en stor känslighet för andras reaktioner på mig.
Jag fick också lära mig att andra bar ansvaret för hur jag kände mig.
Andra kunde såra mig, göra mig arg, överge mig etc.
Jag lärde mig att skälet till mina obehagliga känslor, hade med andra att göra.
Jag lärde mig att skälet till andras svåra känslor, hade med mig att göra.
Konsekvensen av det blev skuld, skam, distans och lidande. Det gjorde mig stressad, maktlös och osäker. Närhet innebar att jag när som helst kunde bli dömd för något jag hade gjort, oklart vad.
Jag önskar att jag redan då visste det jag vet idag, för det hade verkligen hjälpt mig:
Det jag känner, hur smärtsamt det än är, kommer ur behov hos mig som inte är tillgodosedda. Känslorna är budbärare från viktiga behov.
Men, här finns flera lager.
Jag kanske känner mig arg för det någon sa till mig, men under det är jag kanske egentligen orolig för att mitt behov av närhet ska bli tillgodosett om jag inte lyckas göra mig förstådd. Och även om jag tänker att den andre är taskig som sa så till mig, så sa den förmodligen så för att den kände sig orolig för att ett behov inte skulle bli tillgodosett.
Jag kan känna mig sårad för att jag känner mig respektlöst behandlad av någon, men under det känner jag mig kanske ledsen och är rädd att mitt behov av tillit och närhet inte ska bli tillgodosett. Jag kan tänka att den andre är hänsynslös och en dålig människa, men under det så försökte den andre bara ta ansvar för viktiga behov hos sig själv och var inte kapabel att samtidigt se till viktiga behov hos mig.
Här finns det flera lager att ta sig igenom, så häng med:
När vi reagerar känslomässigt på något som någon annan har gjort eller sagt, känner oss avvisade, arga, sårade, trängda osv, då har vi gjort en tolkning. Vi drar slutsatser av det vi hör den andre säga, och så blir vi t ex arga eller sårade.
Det kan vara svårt att gå med på att man har gjort en tolkning och att det är den man reagerar på, särskilt när man är i affekt. Många av oss är tränade i att hitta felet hos den andre eller hos oss själva och pendlar mellan anklagelser och självförebråelser.
Men, med lite träning, kanske i en lugn stund, kan man lära sig att få syn på sina tolkningar. Jag har hittills aldrig haft rätt när jag gjort tolkningar som fått mig att känna mig arg, sårad, kritiserad, dömd eller liknande. Jag brukar fråga den andre om min tolkning stämmer, just eftersom jag vet att jag brukar ha fel. Att göra tolkningar som inte stämmer, skapar smärta och distans mellan människor helt i onödan.
Så, när du, kanske motvilligt, gått med på att du faktiskt har gjort en tolkning och att den kan vara fel, då öppnar sig en möjlighet att få kontakt med något som du faktiskt kan påverka.
Orsaken till känslorna är inte den andre. Orsaken är behov som inte är tillgodosedda. Under känslan av att vara sårad, finns kanske en känsla av sorg. En sorg som kommer ur behovet av att bli rätt förstådd, av att bli sedd och vara välkommen i sin mänsklighet. Eller så finns där en känsla av maktlöshet som kommer ur behovet av att kunna påverka sin situation. Under ilskan kan det finnas en känsla av sårbarhet och utsatthet som kan komma ur behovet av kärlek, närhet och värde, eller ur behovet av skydd och säkerhet. Det kan vara en mängd viktiga behov som inte är tillgodosedda och som ligger till grund för att vi känner som vi gör. Du vet nog bäst själv vilka känslor och behov det handlar om, eller så kan du försöka ta reda på det. Det kan vara lite svårt i början. Det viktiga är att förstå att det som triggade känslorna, inte är skälet till att vi känner som vi gör.
Så här ser det ut rent schematiskt:
- Något händer och du känner dig arg, sårad el dyl.
- Du gör en tolkning av situationen. Antingen blir du arg på den andre och dömer den (skulden eller skammen ska dit), eller så drar du en smärtsam slutsats om dig själv och lägger skulden eller skammen hos dig själv.
- Du känner igen tecknen på att du har gjort en tolkning (skuld, skam, ilska mot någon annan, smärtsamma känslor som har med den andres handlingar att göra). Tänk igenom hur just du reagerar.
- Du synliggör tolkningen och stämmer av den med verkligheten. ”Jag trodde att det här hände, stämmer det eller har jag fel?” Förhoppningsvis får du ny information som hjälper dig att förstå händelsen på ett annat sätt.
- Du frågar dig vilka känslor som finns under den första reaktionen.
- Du provar dig fram med vilket eller vilka behov du har, som inte är tillgodosedda.
- När du vet det, kan du fundera på hur du skulle kunna få de behoven tillgodosedda. Förmodligen kommer du att säga något helt annat än du gjorde när du trodde att dina känslor berodde på den andre.
När vi hittar in till våra behov, så hittar vi samtidigt in till en kontakt med oss själva där vi kan påverka hur vi mår. Då behöver vi inte sätta etiketter på varandra och oss själva, utan då kan vi prata utifrån våra behov. Att kalla varandra för saker, som självisk eller respektlös, är också ett sätt att försöka få behoven tillgodosedda på. Det kanske inte fungerar, men det är därför vi gör det. När jag vet vilket behov som blev hotat, blir det mycket lättare för mig att skapa kontakt. Då kan jag säga vad jag trodde hände. Jag kan säga hur det fick mig att känna mig och vilket behov jag försökte skydda genom att göra som jag gjorde. Jag kan ta ansvar för mina känslor och behov och jag kan se att den andre har ansvar för sina. Då ökar chanserna för att mina behov ska bli tillgodosedda och att kontakten bli bra igen. Mellan dig och den andre och mellan dig och ditt hjärta. Och – ge det några år av träning. Det kan ta sin tid att lära sig ett nytt att att förstå.
Med kärlek,
Evalotta.
Jag är så glad att du börjat skriva igen! Tack Eva-Lotta!
Känner igen mig väldigt väl i det du skriver och skulle verkligen vilja ”ta tag” i det och försöka göra på det sätt du beskriver, men jag känner mig inte tillräckligt modig….. Att komma till den punkten att ta upp det och stämma av med den andra människan om man uppfattat situationen rätt känns väldigt läskigt! Hur har du lyckats göra det? Har det varit läskigt? Eller lätt?
Vänligen Theresa
Hej Theresa! Tack för responsen! Jag tänker att man kommer till en punkt där man ser att det innebär en större risk för ens välbefinnande att inte ta risken och fråga. Det kan kännas väldigt svårt och utlämnande de första gångerna, men sedan blir det lättare tycker jag. Jag har också låtit min självbild rymma att jag är allt; allt från trygg till osäker, beroende på situationen. Jag vill förstå rätt, för jag vill må bra. Jag vet att jag så lätt gör felaktiga tolkningar när jag känner mig osäker, och då behöver jag hjälpa mig själv genom att fråga. Det är lite som att hjälpa sitt barn att förstå något som den fått om bakfoten. Varje svar jag har fått som hjälpt mig, har jag sedan tillämpat på alla liknande situationer. Så, man löser många framtida osäkerhetsmoment genom en enda fråga. Jag tycker att du ska prova. Kram!
Tack! Jag ska verkligen försöka!
Kram!
Att försöka är ett mål i sig. Försöker du, har du lyckats försöka. Sedan är det bara att fortsätta försöka och så småningom så blir det allt mer naturligt. Om försökande blir målet, så kan inget misslyckas. Bär din fråga med stolthet! Kram
Gjorde precis så förra veckan. Var helt säker på min egen tolkning, som visade sig på en liten detalj var helt fel, vilket spolierade hela min ursprungstolkning 🙂
Visst är det fascinerande hur fel man kan ha!