Det är en stor skillnad i känslan mellan att anpassa sig till den andre i tro att man måste för att den andre ska vilja vara kvar, och att möta den andres behov av glädje och fri vilja för att man vill bidra. Det kan se ganska lika ut om man ser det utifrån. Det kan innebära att man gör på liknande sätt, men det får väldigt olika konsekvenser för relationen.
Jag kan gå in i anpassning, för att den andre ska tycka om mig och vilja vara kvar. Jag kan tona in på min väns behov och leverera det. Jag kan pejla in hur jag ska vara för att den andre ska må bra och vilja vara med mig.
Jag kan se till att inte behöva något som den andre kanske inte vill ge mig. Jag kan fokusera på att göra rätt i relationen och tappa mig själv på vägen. Det kommer att antingen kväva mig långsamt eller gör mig skör och vilsen. Om jag går in i en sådan anpassning för att indirekt få var jag behöver i form av trygghet och närhet (att den andre är kvar), kommer jag inte att må bra. Jag blir beroende av den andre på ett intrasslat sätt som inte är skönt. Jag förhåller mig också till relationen snarare än till mig själv och det som är viktigt för mig på ett djupare plan. Detta är ett krångligt och otydligt sätt att försöka tillgodose viktiga behov. Jag vet kanske inte ens vilka behov jag försöker tillgodose, bara att det sker i relation till just den här personen och att jag är beredd att anpassa mig för att få det.
Alternativet så:
Jag kan också ge i tillit till att allas behov kan bli tillgodosedda. Då ger jag för att jag vill möta både den andres behov och mina egna. Jag kan be om att få det jag behöver och förutsätta att den andre ger för att den vill bidra till mitt välbefinnande (och inte för att den tror att den måste). Jag kan ge den andre det den ber om för att jag älskar den människan och vill bidra med något gott i hans eller hennes liv.
Det kan vara så att våra behov skiljer sig åt. Till exempel så kanske jag behöver mer tid för mig själv än den jag älskar, eller så behöver jag mer närhet när den andre behöver mer avskildhet. Det skulle kunna bli ett problem där vi båda gör avkall på våra behov för att vi tror att vi måste. Är vi däremot trygga med att våra olika behov är ok och välkomna, så kommer också båda att kunna få sina behov tillgodosedda.
Är jag trygg med det, kommer jag att kunna ge av glädje och fri vilja. Då gör jag gärna en uppoffring eller ansträngning om så behövs, för det ger mig en glädje att även se till den andres välbefinnande. Jag kan också ta emot den andres extra ansträngning som en gåva av kärlek. Så länge bådas behov blir sedda, bejakade och mötta så går allt bra.
Om man har lätt för att gå in i anpassning på ett sätt så att man tappar kontakten med sina egna behov, kan det vara svårt att hitta från det första till det andra. Jag tror på träning och åter träning. Det absolut viktigaste är att inte döma sig själv och de behov man har. Allt skönt inre arbete börjar där. Sedan är det värdefullt att försöka få kontakt med de behov man har och bejaka dem som ok, även om de skiljer sig från den andres. Det är aldrig fel på någons behov. Det är också skillnad på behov och sättet vi försöker tillgodose behoven på, vilket jag återkommer till nu och då. Det finns en lista över behov här om du är osäker på vad som avses med behov och vilka man kan ha.)
Med värme,
Evalotta
Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Du har en sådan fantastiska förmåga att förklara trassliga saker på ett så självklart och enkelt sätt och med ett förståeligt och kärleksfullt språk. Det gör att jag kan se allt detta som jag förut inte såg. Läser här ofta för att bli påmind om det jag ibland glömmer bort. Tack för att du skriver♥️
Tack, fina!