Otryggt ambivalent anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. (Vilket ca 20% av alla vuxna har.)

Den livsviktiga anknytningen

Anknytningsmönstret växer fram ur de erfarenheter av närhet vi fick när vi var små. De erfarenheterna formar vår bild av om det är tryggt att vara nära eller ej. Som vuxna tar vi med oss den här förståelsen in i våra nära relationer, vilket påverkar hur vi upplever närhet, förhåller oss till känslor, interagerar med den andre osv. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Den nyckfulla närheten

Om man utvecklat ett ambivalent anknytningsmönster har man lärt sig att anpassa sina känslor och behov efter den andre, eftersom närheten kom på den andres villkor och inte när man själv behövde det. Ibland fanns den där, ibland inte, och det var oförutsägbart vilket som blev.

Att vara uppmärksam på och anpassa sig till den andres sinnesstämning och behov, blev det säkraste sättet att försäkra sig om att få tillgång till den närhet som var möjlig. Man utvecklar tidigt en god förmåga att läsa av andra människor. Andras känslor och behov blir tydligare än de egna och det känns tryggast att se till andras behov först.

Det här mönstret följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något nyckfullt; den andre kan när som helst försvinna så det är viktigt att ha fokus på relationen.

Är du kvar eller är närheten borta?

”Är du kvar? Finns du där för mig? Är du tillgänglig för mig? För närhet? Jag är känslig för signaler på distans och tror lätt att du är borta.
Älskar du mig fortfarande, även om du inte säger det så ofta? Jag ska försöka att ge dig frihet, fast jag behöver närhet. Jag behöver tecken på att närheten är kvar.

Om jag tror att du har övergivit mig, kan det hända att jag stöter bort dig. Det är inte mot dig egentligen, jag vill bara skydda mig själv. Om jag stöter bort dig från mitt hjärta, så skyddar jag mig från att bli övergiven. Jag stöter bort nyckfullheten, inte dig. Jag vill ha dig kvar, men jag vill att du ska vara stabil. Tillgänglig. Nära.”

Ungefär så kan mönstret se ut när det slagit klorna i en otrygg ambivalent. Man vill närhet, men är hela tiden beredd på att den kan försvinna. Är den andre trygg, kommer den att snabbt kunna lugna oron. Är den andre otrygg i sin anknytning, framför allt otrygg undvikande, kan de här tendenserna öka i intensitet och skapa en stor stress i systemet. Har man förmånen att leva med en trygg människa i sin närhet, kan de här tendenserna mattas av och istället utvecklas mot en mer trygg anknytningsmodell.

Närheten i fokus

Har man ett ambivalent anknytningsmönster, älskar man närhet. Man kommer fort till en nära och personlig relation och trivs med tät kontakt. Man kan vara strak, välfungerande och klok till vardags, men när man hamnar i en nära relation till en annan otrygg (i synnerhet undvikande), tappar man lätt sig själv och blir vilsen. Relationen till personer som ger dubbla signaler, som ömsom distanserar sig och ömsom ger närhet, kan lätt trigga anknytningsstressen.

Då börjar man lyssna in från stund till stund vad som gäller; om närheten är kvar eller borta. Det skapas osäkerhet och en känsla av att vara övergiven, lämnad och inte längre viktig. Som otrygg ambivalent blir man lätt skrämd av vad man tror är tecken på att närheten är borta, såsom tonfall, brist på ömhetsbevis, dagar utan kontakt, andra som får den andres närhet istället, samtal utan genuin kontakt. Man tror då lätt att den andre är borta och sörjer det förlorade. Man kan börja närma sig den andre mer och mer för att försöka få den närhet man vill försäkra sig om att få. Man kan närma sig fysiskt, känslomässigt, i meddelanden och dagliga rutiner. Om det inte lyckas och man tror att man har blivit avvisad eller övergiven, kan man reagera med att dra sig undan och bli kall och hård.

Hel i relationer

Man känner sig hel när man är i en relation och vill därför gärna vara det. När man inte är i en relation, känns det som att något fundamentalt fattas. Man går igen och igen, utan att tveka särskilt mycket, in i en ny relation när den gamla tagit slut. Man kan ge den kärlek och bekräftelse man själv behöver få, i hopp om att få det man vill ha. Egentligen är det mest ett sätt att lindra oron och osäkerheten. Ömhetsbetygelserna man får blir så flyktiga, de känns bra en stund och sedan kommer oron tillbaka. Man projicerar lätt en rad fina och åtråvärda egenskaper på den man älskar och ser förbi det som inte alls är bra för en.

Hur uppstår ett otryggt anknytningsmönster

Om man växt upp med att föräldrarna inte kan förstå och möta uttryck för känslor och behov på det sätt man behöver, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Om en förälder ibland är där och ibland är nyckfullt avvisande eller finns där helt på sina egna villkor, kan barnets uppmärksamhet börja kretsa kring huruvida föräldern är tillgänglig eller ej.
Det kan vara mycket förvirrande för ett litet barn. Man kan kan inte komma med sina känslor och behov och få den trygghet man behöver, utan får ta vad som bjuds i den form det kommer. Man får leva med osäkerhet och ovisshet och kan börja pendla mellan att försöka komma nära och att dra sig undan och bli kall.

Som otrygg ambivalent känner man in, provar närhet, läser av. Blir man besviken, kan man stänga sitt hjärta och möta den andre med iskyla. Den är hemsk, jag vet, men så är också smärtan i bröstet.

Den stressande anpassningen

Som barn är det svårt att förstå hur man ska göra för att få den närhet man behöver och slippa bli avvisad, ignorerad eller bortstött. Vad ska man göra för att skydda sig från det? Bråka? Insistera på närhet? Själv börja stöta bort? Anpassa sig och bli så smidig som möjligt? Bli väldigt självständig? Göra sig av med sina ”felaktiga”, ”jobbiga” behov av närhet och gemenskap? Stänga av alla sina felaktiga känslor och behov? Bli perfekt? Lyckas med allt man tar sig för? Bli en del av projekt rädda världen? Själv hitta sätt att bli så viktig för andra att man slipper känna avvisandets smärta? Ge bort det man själv önskar få i form av kärlek och bekräftelse i hopp om att då få det tillbaka?

I vuxen ålder finns detta kvar som en relationsmodell som triggas när man som otrygg ambivalent kommer nära människor med undvikande anknytningsmönster. Avvisanden blir känsligt. I viljan till närhet finns också ett hot om att vara oönskad. Dragningskraften till människor som liknar dem man växt upp med kommer att vara stor. Det finns en drivkraft att igen och igen utsätta sig för människor med de mönster som man är van vid, och den gamla smärtan kommer att upprepas i nya former. Man får närhet ibland, men när som helst kan den försvinna. Man är maktlös inför att det händer, men dras dit för att försöka reparera något. Laga. Fixa. Få den otillgängliga att bli tillgänglig. (I relation till otryggt ambivalenta kan det hända att man istället blir mer undvikande.)

Om man tittar lite djupare på det, så handlar mönstret i vuxen ålder om viljan att få trygghet och slippa bli övergiven (överleva). Den oroliga fixeringen vid om den andre är där eller inte där, tillgänglig eller otillgänglig, hör inte hemma i nuet. Den hör hemma i barndomen. Den avgrundsdjupa smärta som väcks när man blir lämnad eller avvisad av någon i vuxen ålder, kommer från när man var liten. Känslan av att hjärtat slitits ut ur kroppen och att man inte kan leva utan den andre, den är helt sann, fast den handlar då och inte nu. Som vuxna går vi inte under utan den andre, även om det kan kännas så. Vi sörjer, repar oss och försöker igen. Känslan av att glädjen och meningen försvinner med den andre, tillhör förfluten tid. I nuet hittar man kärlek, glädje och mening igen, i andra former.

Vi kan tro att vi behöver den andre för att få den närhet, djupa kontakt och förståelse som vi längtar efter, men närheten har rört upp en längtan från förr. Om vi kan härleda stressen från nuet dit den hör hemma, till de situationer när den uppstod de första gångerna, då blir nuet betydligt lättare att hantera. Man kan bejaka smärtan och följa den allt djupare ner till andra minnen, till situationer man inte kunde hantera då men som går att hantera i efterhand.

Ambivalent och undvikande i relation

En ambivalent och en undvikande dras till varandra och utmanar varandras sår. För en ambivalent kan mötet bli som en spegel där allt oläkt hamnar utanpå huden. Man står där med sina största känsligheter i knät att hantera. En sådan relation är ett svårt projekt och kräver två medvetna, dedicerade parter för att lyckas. Det kan också bli nedbrytande och vara något man behöver avstå ifrån till förmån för tryggare relationer. Jag skriver mer om det här.

Utan stöd i någon forskning tycker jag mig se att vi kan ha undvikande och ambivalenta tendenser även med den tryggaste och mest förstående barndom. Jag tror att det går i generna, för jag har träffat många som har ambivalenta drag trots en trygg och bekräftande barndom. Jag tänker att man kan vara trygg ambivalent. Då har man drag av det ovanstående, men saknar vilsenheten och kan kommunicera effektivt. Detta är ju trots allt bara ett sätt att förstå, inte ett försök att definiera sig.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/undvikande-anknytningsmonster-forsta-ta-hand-om-och-kom-vidare

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster