Hård och kall eller sårbar – när det gör ont.

Det hårda, kalla som skydd

Det känns just väldigt sårbart att vara sårbar. Plötsligt händer något i relation till den andre, något som får hjärtat att dra ihop sig i en impuls att skydda. För en del av oss är den första impulsen är att bli hård och kall, att stänga hjärta. Att hålla den andre borta från sitt inre och distansera sig kan bli det enda alternativet och det man klarar i stunden.

Att stänga och bli kall och hård är smärtsamt, kanske nästan mer smärtsamt än det man reagerade på, för det hårda och kalla går också ut över en själv. När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan.

Jag vet mycket om det där hårda, kalla. Hur ont det gör, hur skönt det kan kännas i stunden att straffa med iskyla, att det ger en känsla av kontroll och övertag när man egentligen känner sig utsatt och skör.

Jag vet också att det skiljer mig från den jag är. Det hindrar mig från att vara i kontakt med det jag verkligen behöver och från att få det. Det tar tid och skapar drama. Det vänder en utsatt situation till min fördel då jag blir den som får kontroll över närheten, men det gör ont, så förtvivlat ont, och det leder inte framåt. Tvärtom. Det lämnar mig ensam, åtminstone tills jag börjat känna igen.

Sårbarhet

Med tiden har jag lärt mig att öva sårbarhet istället och jag är så tacksam för det. Det finns många utmaningar med att göra den inre rörelsen från försvarsläge till känslomässigt öppen och ärlig. Det kan krocka med ens självbild, med den man är van vid att vara och där man har kontroll. Det kan ta emot något förfärligt inombords och nästan inte gå att göra. Man kan stå helt vilsen inför alternativet till att skydda sig och helt enkelt inte hitta det.

Vad jag gör idag är att öva på att skifta från att ena stunden vara stark, klok och skarp till att i andra stunden bejaka ett plötsligt skifte till sårbar när jag blivit berörd av något i en dynamik. Det är svårt, men helt avgörande på så många plan. Väljer jag att vara känslomässigt ärlig med vad som händer i mig, skapas en helt ny nivå av kontakt med den andre. Jag blir också mottaglig för den andres kärlek som kommer emot mig. Jag väljer att göra det oberoende av känslor av skam som kan föregå sårbarheten, och det tar udden av allt vad skam heter. Är jag synlig och sårbar finns inte längre något att dölja.

Den svåra växlingen från stark till sårbar

Just växlingen från att vara klok, stabil, stark, skarp och medveten till att i nästa stund känna en smärta i bröstet, inte riktigt hitta vad jag känner (för att jag ännu inte ser att jag får känna det jag känner), famla efter orden, ha reagerat på något som skapat den där smärtan i bröstet…och säga det i stunden, när det ännu känns, innan jag tagit hand om det på egen hand, det är sårbart. Och svårt.

Först kan jag bromsas av att jag omedvetet tror att jag inte borde känna och reagera som jag gör, och därför inte hitta vad jag känner. Då känner jag bara smärtan i bröstet, osäkerheten, vilsenheten och den tappade kontakten med mig själv. Om jag i den stunden visar det och ändå försöker, hur svårt och ordfattigt det än är, så händer något. Dynamiken skiftar. Jag kan treva mig fram till vad som känns. Jag får syn på att jag begränsats av min självbild och kan släppa fram det som egentligen finns där. Det känns så svårt att vara i det vilsna istället för i det kloka, starka.

Det kräver mod.

Det känns så sårbart och det är så stort att ändå göra det. Det kräver ett stort mod och en stor styrka av mig. Jag tillåter mig att öva på det och jag vill verkligen ha det så. Det gör mig levande och mänsklig. Jag behöver min sårbarhet i relation till den andre, det vore helt hemskt om jag bara blev den kloka. Jag har bestämt åt mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver hålla undan sårbarheten. Utan den får jag inga jämlika, ömsesidiga relationer. Utan den kan andra inte känna igen sig i mig och jag i dem. Utan den blir jag ensam med mig själv. Sårbarheten för mig i kontakt med en orörd plats inombords. Det är som att komma in i Den Hemliga Trädgården (minns ni boken?) och upptäcka ett orört rum som annars är fördolt för världen och mig själv. I det rummet blir jag formbar, där finns ingenting att dölja. Sårbarheten gör livsrummet större och livet mer möjligt. Den gör mig sann. Den ska aldrig, aldrig försvinna. Jag älskar den.

Jag behöver verkligen också få vara den som tappar mig in i det sårbart vilsna för en stund. Det är så viktigt. Mardrömmen vore att bara vara stark och klok utan det sårbara.

Hur gör du? Hur är det för dig? Kommentera eller maila mig gärna.

Med värme,

Evalotta.