Det hårda, kalla som skydd
Det känns just väldigt sårbart att vara sårbar. Plötsligt händer något i relation till den andre, något som får hjärtat att dra ihop sig i en impuls att skydda. För en del av oss är den första impulsen är att bli hård och kall, att stänga hjärta. Att hålla den andre borta från sitt inre och distansera sig kan bli det enda alternativet och det man klarar i stunden.
Att stänga och bli kall och hård är smärtsamt, kanske nästan mer smärtsamt än det man reagerade på, för det hårda och kalla går också ut över en själv. När man stänger, stänger man även ute sig själv från kontakten och hamnar i kylan.
Jag vet mycket om det där hårda, kalla. Hur ont det gör, hur skönt det kan kännas i stunden att straffa med iskyla, att det ger en känsla av kontroll och övertag när man egentligen känner sig utsatt och skör.
Jag vet också att det skiljer mig från den jag är. Det hindrar mig från att vara i kontakt med det jag verkligen behöver och från att få det. Det tar tid och skapar drama. Det vänder en utsatt situation till min fördel då jag blir den som får kontroll över närheten, men det gör ont, så förtvivlat ont, och det leder inte framåt. Tvärtom. Det lämnar mig ensam, åtminstone tills jag börjat känna igen.
Sårbarhet
Med tiden har jag lärt mig att öva sårbarhet istället och jag är så tacksam för det. Det finns många utmaningar med att göra den inre rörelsen från försvarsläge till känslomässigt öppen och ärlig. Det kan krocka med ens självbild, med den man är van vid att vara och där man har kontroll. Det kan ta emot något förfärligt inombords och nästan inte gå att göra. Man kan stå helt vilsen inför alternativet till att skydda sig och helt enkelt inte hitta det.
Vad jag gör idag är att öva på att skifta från att ena stunden vara stark, klok och skarp till att i andra stunden bejaka ett plötsligt skifte till sårbar när jag blivit berörd av något i en dynamik. Det är svårt, men helt avgörande på så många plan. Väljer jag att vara känslomässigt ärlig med vad som händer i mig, skapas en helt ny nivå av kontakt med den andre. Jag blir också mottaglig för den andres kärlek som kommer emot mig. Jag väljer att göra det oberoende av känslor av skam som kan föregå sårbarheten, och det tar udden av allt vad skam heter. Är jag synlig och sårbar finns inte längre något att dölja.
Den svåra växlingen från stark till sårbar
Just växlingen från att vara klok, stabil, stark, skarp och medveten till att i nästa stund känna en smärta i bröstet, inte riktigt hitta vad jag känner (för att jag ännu inte ser att jag får känna det jag känner), famla efter orden, ha reagerat på något som skapat den där smärtan i bröstet…och säga det i stunden, när det ännu känns, innan jag tagit hand om det på egen hand, det är sårbart. Och svårt.
Först kan jag bromsas av att jag omedvetet tror att jag inte borde känna och reagera som jag gör, och därför inte hitta vad jag känner. Då känner jag bara smärtan i bröstet, osäkerheten, vilsenheten och den tappade kontakten med mig själv. Om jag i den stunden visar det och ändå försöker, hur svårt och ordfattigt det än är, så händer något. Dynamiken skiftar. Jag kan treva mig fram till vad som känns. Jag får syn på att jag begränsats av min självbild och kan släppa fram det som egentligen finns där. Det känns så svårt att vara i det vilsna istället för i det kloka, starka.
Det kräver mod.
Det känns så sårbart och det är så stort att ändå göra det. Det kräver ett stort mod och en stor styrka av mig. Jag tillåter mig att öva på det och jag vill verkligen ha det så. Det gör mig levande och mänsklig. Jag behöver min sårbarhet i relation till den andre, det vore helt hemskt om jag bara blev den kloka. Jag har bestämt åt mig själv att jag aldrig någonsin mer behöver hålla undan sårbarheten. Utan den får jag inga jämlika, ömsesidiga relationer. Utan den kan andra inte känna igen sig i mig och jag i dem. Utan den blir jag ensam med mig själv. Sårbarheten för mig i kontakt med en orörd plats inombords. Det är som att komma in i Den Hemliga Trädgården (minns ni boken?) och upptäcka ett orört rum som annars är fördolt för världen och mig själv. I det rummet blir jag formbar, där finns ingenting att dölja. Sårbarheten gör livsrummet större och livet mer möjligt. Den gör mig sann. Den ska aldrig, aldrig försvinna. Jag älskar den.
Jag behöver verkligen också få vara den som tappar mig in i det sårbart vilsna för en stund. Det är så viktigt. Mardrömmen vore att bara vara stark och klok utan det sårbara.
Hur gör du? Hur är det för dig? Kommentera eller maila mig gärna.
Med värme,
Evalotta.
Åh, jag är helt hänförd!! Hittade din blogg i går och har läst och läst och läst igen💜 Äntligen något som ger mig bekräftelse på varför han är som han är. Äntligen något som bekräftar det jag känt, trott och antagit. Särskilt det här inlägget. Nu vet jag att jag väcker något han inte klarar utan måste kyligt avvisa, ta en paus för att senare komma tillbaka som om inget hade hänt.
Ljus och kärlek 🦋
Tack för din feedback! Så stort att du kan förstå det. Vilken gåva.
Vilken fin text. Du beskriver på pricken hur jag känner mig. Sorgen har fastnat i bröstet och utan att jag egentligen vill det så är det som om hela jag vägrar att visa mig sårbar. Tror att jag faktiskt inte riktigt vet hur man gör. Det är som du skriver att det är svårt att veta vad jag känner och om jag får lov att känna det och ännu mindre hur jag ska kunna förmedla det till någon annan.
Tack för responsen, Karin! Visst blir det svårt när det tar emot fastän man egentligen vill. Jag tar med mig det som inspiration till att skriva om det tillståndet och vad som kan hjälpa eller försvåra för en när man är där. Håll utkik. Med värme, Evalotta.
Åh vad fint att jag hittade din sida. Precis det jag behöver nu.
Jag har haft snart 10 underbara månader med killen jag trodde jag skulle leva med resten av mitt liv. För tre dagar sen var allt lika underbart som det varit hela tiden, men igår gjorde han bara slut på typ två sekunder. Han kunde inte se nån framtid med mig (trots att vi planerat in massor med både giftermål och flytt) han var totalt känslokall och sa själv att han stängt av sina känslor för att han inte orkar med gamla trauman som spökar, och då stänger han av resten också och han känner då ingenting för mig längre.
Jag försökte få bort muren eller vad man ska kalla det, men han var helt känslokall och när jag kramade honom och han kramade tillbaka så kändes det som att bli kramad av en docka, inga känslor alls.
Finns det något jag kan göra för att slå sönder det där, eller ska jag bara acceptera att vår relation nu är över?
Hej!
Det är väldigt tvära kast och en smärtsam mur du stött på…
Jag kan såklart omöjlig veta, men det du beskriver är ett klassiskt sätt att reagera för en undvikande. Ofta har det föregåtts av en tid i anpassning där personen lyckats leverera precis det du önskat dig, men det går bara en viss tid och sedan orkar man inte längre. Mönstret sitter så djupt och handlar egentligen snarare om personens relation till närhet än om relationen till dig. Risken finns att du dras in i det klassiska gummibandsdramat där den ene backar och den andre kommer efter, men vem som backar växlar. Jag är ledsen att säga det, men det är inte mycket du kan göra i det läget för det handlar inte om dig.
Om relationen är över eller ej vet ju bara ni. Man får vara lite försiktig med det man försöker slå hål på, för personen har ett skydd där av en god anledning (som inte heller handlar om dig). Du kan få lite ledtrådar om du reflekterar kring personens (och dina egna) tidigare relationsmönster. Om man inte arbetar medvetet med sina mönster, tenderar man att upprepa dem. Också det av en god anledning som brukar finnas i ens egen skugga.
Med värme,
Evalotta.
Jag blir kall, jag stänger av, jag distansierar mig.
Och allt ovan skrivet gör så otroligt ont.
När jag ser ut med min kalla blick så är det fortfarande jag, sårad och förvirrad som tittar ut genom ett fönster. Jag kan se ut, ingen kan se in, jag har stängt in mig själv, för att klara av stunden, men jag sitter i mitt egna fängelse.
När jag går och lämnar så skriker jag från mitt fängelse, Nej stanna! Håll fast mig, kämpa för mig, se mig – låt mig inte drunkna i vad jag nu befinner mig i.
Vår parterapeut frågade mig: hur kommer du ur det?
Jag vet faktiskt inte – för rätt som det är så är jag tillbaka – det kan ha gått timmar eller dagar.
Jag vet inte vad som händer vid det skedet jag kommer ur. Jag vet inte hur övergången är.
Det jag vet och känner – är utmattning, sorg och en känsla av att vilja lägga mig och få sova bort några timmar av mitt liv.
Det är mörkt i det kalla. Jag vet varför jag hamnar där, jag vet inte hur jag tar mig ur det.
PS – jag har trauman från barnsben, min far var en alkoholist. Jag har ett bråkigt förhållande i bagaget som varade i 10 år, och nu försöker jag komma tillbaka på fötter igen efter att min man varit otrogen mot mig. Vi hade under den tiden spenderat 17 år tillsammans och våra döttrar var 12 och 16 år gamla.
Detta är nu 2,5 år sedan och jag kämpar än – var dag är svår – men jag vägrar ge upp.
Tack för din delning. Jag kan förstå att det händer. Flickan i dig går in i freeze, gömmer sig så långt in i dig som hon kan. Det har varit ett bra gömställe och det har hjälpt henne att klara sig. Jag tror att det händer när du behöver försöka göra dig själv trygg för att en ung del i dig har blivit skrämd. Kanske kan det hjälpa att se den skrämda delen, visa att du förstår att hon upplevde något som skrämmande och visa att du finns där för henne. Kanske behöver du börja med att bara säga att det är ok att hon vill ta skydd därinne, att hon får vara där tills det känns okej att komma fram igen. Bara att du ser henne kan göra skillnad, att du är där och bevittnar. Hon kan behöva gömma sig och det är okej. Hon blir inte övergiven eller bortstött för det, i alla fall inte av dig. Sedan kan det väcka rädslor hos andra, men ditt fokus behöver vara att se och älskar hon som gömmer sig. Så tänker jag.
Med värme,
Evalotta