Att förstå sina mönster och ta hand om dem
Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem.
Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten.
Vad vi egentligen söker i relationen
Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man närma sig sina mönster och förstå vad som egentligen drivit en in i (ännu) en sådan relation. Då behöver man gå på djupet med sina anknytningsmönster och få kontakt med den ursprungliga smärtan och sorgen.
Anknytning är så viktigt, det handlar om överlevnad för det lilla barnet. När vi inte fick den på det sätt vi behövde i barndomen, finns det en stark drivkraft i oss att tillsist ändå finna den – med en person som liknar den person vi inte fick den med då. En otrygg. Något i oss vill fixa, vill att det äntligen ska bli bra. En trygg person, som kanske är det vi egentligen behöver, hakar inte i det mönstret, men det gör den undvikande eller den ambivalenta.
Det som driver oss in i vad som utifrån kan se ut som ren galenskap, är viljan att överleva. Det är också viljan att få det vi behöver men alltid saknat.
Vi söker det som får oss att känna oss levande, sedda, oersättliga. Den ambivalenta söker symbiosen, den totala närhetsupplevelsen. Den undvikande söker den som alltid finns där men som man kan vara fri i relation till, komma och gå som man vill. Den förälder man inte hade men hade behövt. Den totalt villkorslösa relationen.
För att komma vidare behöver vi möta den djupa smärtan inom. Smärtan över det vi inte fick då och det vi inte heller kan få nu.
Därför kan du aldrig finna det du söker där du letar
Vi kan aldrig få den där totala närheten i relationen, inte heller den kravlösa friheten, hur mycken vi än letar eller anstränger oss. Varför? För att den inte finns?
För att vi är vuxna nu. Längtan som styr oss hör hemma hos ett barn. Vi kan inte få det från den andre, för att det sortens dynamik hör barndomen till.
Det vi kan göra är att se och förstå den här delen i oss. Möta den starka längtan. Sörja det omöjliga – inte bara det omöjliga i en specifik relation, utan det omöjliga att försöka få det vi inte fick då. Vi kan inte få det utifrån, inte från en otrygg och inte från en trygg, och det finns en sådan sorg i det. Från en otrygg kan vi få hoppet om att den här gången så kanske… Från en trygg kan vi få stabilitet och trygghet, men inte på det starka och omvälvande sätt som den mycket unga åldern i oss strävar efter när den vill laga det förflutna.
Djupast sett är det dig själv du letar efter
Det lilla, lilla barnet blir till i mötet, i blicken som ser, speglar och bekräftar. Blicken som säger ”du är värdefull och viktigast i världen för mig, du är mitt allt, vi är ett”. Det är hela fundamentet för att kunna utveckla en stabil jagkänsla, känslan av att vara hel i sig själv. Saknas den, fortsätter vi antingen söka den eller ger upp. Har den blicken och bekräftelsen varit villkorad, så fortsätter vårt rastlösa sökande efter den kravlösa symbiosen som båda vill vara i eller efter den totalt villkorslösa närvaron.
Vi letar efter det som ska få oss att känna oss hela, den förlorade pusselbiten som det lilla barnet hade behövt få utifrån. För att verkligen bli till som en egen person, trygg nog att både vara nära och självständig, behöver det lilla barnet symbiosen. Den totala närheten. När vi möter någon triggar mönstren, är det som att vi blir till – för att sedan gradvis förlora oss själva och bli vilsna. Vi behöver etablera en egen vuxenrelation till den unga delen inom oss. Det hjälper att hitta och återvända till den kontakten. Vi behöver själva se, förstå och möta vårt försummade inre barn och den längtan som finns där. Det är alltid en återvändsgränd att försöka få det från den andre. Vi behöver ge oss själva en upplevelse av total närhet, gränslös kärlek och närvaro. Aldrig svika, aldrig lämna. Vi behöver se det fantastiska, fina i oss själva och möta oss själva med en passionerad lust till kontakt. Kontakt. Villkorslös.
Ingen relation kan fylla det där hålet. Någon kan väcka det vi behöver få kontakt med för att kunna ta hand om såren. Någon kan ge trygghet och stabilitet.
Om en relation mellan en ambivalent och en undvikande alls ska vara möjlig, behöver var och en gå på djupet med sina egna sår och mönster. Möta smärtan i att inte kunna ge varandra det de djupast längtar efter. Man behöver göra sin egen resa, etablera en djup och villkorslös närhet till sig själv. Möta sorgen. Sedan får man se. Kanske finns dragningen till relationen kvar. Kanske har båda gjort ett djupt arbete med sig själv och det går att bygga något nytt. Man måste dock våga släppa taget. Relationen behöver finnas där av egen kraft, inte av anpassning. Kanske har relationen mist sin attraktionskraft. Kanske vill man hellre vara med en trygg när rastlösheten lagt sig. Det kan kännas sorgligt att släppa taget något som kan vara så vackert, men ännu sorgligare är att ge upp sig själv. Och den kärlek man kan finna till sig själv, är hemma.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Med värme,
Evalotta.
Tack så vackert, sorgligt och starkt du beskriver bergochdalbana! Vandra på glad, nej tack aldrig igen ! Du ger så kloka, varm råd, reflekterar, landar och söker tryggheten inom mig!
Tack för responsen. Ja, det är sorgligt. Och det är väldigt vackert med kärleken som finns inom och som kommer mot oss när vi öppnar hjärtat för oss själva.
Jag grät floder när jag läste. Så ont det gör. Jag har gått vilse så många gånger nu och klarar snart inte mer. Förstår förloppet med ambivalent o undvikande (precis i separation där det efter 2,5 år blev för svårt) detta krossar mig och vill inget hellre än att läka, klara att va vuxen i den smärta jag bär med mig..men hittar inte rätt. Är 46 år ambivalent kvinna, barnlös vilket oxå är en stor sorg och det enda jag vill är att ha en trygg kärleksrelation. Trodde jag funnit honom men tydligen inte. Några tips råd hur gå vidare från detta?
Varma hälsningar
Hej fina du. Jag hör och kan förstå att det är en så stor smärta. Det är så starka krafter i rörelse. Jag tror att du skulle ha stor hjälp av att jobba med ursprungssåret, roten till smärtan, det som uppstod väldigt tidigt i livet. Att lära dig få syn på dem ännu tydligare och göra val som är respektfulla och kärleksfulla mot dig själv. Jag tror att du skulle ha hjälp av att bygga upp dig själv genom att skapa en varm, empatisk och kärleksfull kontakt med dig själv i alla lägen. För det öppnar för en kontakt med kärleken som bor inom dig, den stora, själva kärlekens källa som du är en del av. Den som är som ditt sannaste jag. Den kontakten i kombination med att arbeta med den ursprungliga smärtan tror jag på. Men börja med att vara väldigt varm, kärleksfull och förstående mot allt som du känner just nu. Bara bejaka allt utan att värdera. Bejaka närhetslängtan och längtan efter att få höra till. Sorgen. Avståndet kommer hjälpa dig sen, det är svårast att stå mitt i och inte få det du behöver. Så det svåraste är nu. Att ge upp tror jag är en stor sorg, men samtidigt kanske lite av en befrielse mitt i smärtan. För det för dig närmare dig själv. Men det är bara vad jag tror. Med stor värme, Evalotta.
Hej Sarah!
Jag går igenom exakt samma och skulle gärna vilja komma i kontakt med dig.
Vänligen Jeanette
Det är sant och sorgligt det du skriver. Men jag har en fråga som jag tänkt på mycket.
Tror du man kan ändra anknytningsmönsrer? För jag kan aldrig minnas att jag varit såhär förut, finner inte att mitt ’barn’ var annat än trygg i relationer fram tills 2 ganska smärtsamma relationer slagit undan benen på mig. Och nu känner jag igen mig väldigt mycket i AM. Jag har letat bakåt men inser snabbt att de senaste 2 under 9 år förändrat mig. Hur gör man då. När det vuxna jaget ändrats?
Att jag sen till råga på allt lyckats hitta en UN hjälper ju inte… Det gör att hjärnspökena som min logiska hjärna vet inte har att göra med honom alls utan det ’trauma’ andra tillfogat utan att be om ursäkt för men som min emotionella hjärna nu har väldigt svårt för att processa och acceptera när han drar sig undan. Kan man läka ’tillbaka’ till trygg – där jag en gång var?
Hej!
Tack för en bra fråga!
Det sägs lite olika kring det här. Vissa menar att man har det anknytningsmönster man har och andra att man kan påverkas av sina relationer i vuxen ålder. Om jag reflekterar utifrån allt jag vet, skulle jag säga att ett tryggt anknytningsmönster kan bli mer otryggt av en relation med någon som har ett otryggt mönster, för vi påverkas hela livet av de vi knyter an till. Därtill är det så att man kan ha en otrygg ambivalent anknytning med sig som inte märks när man är i relation med någon som är tryggt anknuten. Mönstret visar sig först när man knyter an till någon med en undvikande anknytning eller för den delen även till någon som är mer ambivalent än man själv (då kan man få undvikandedrag).
Vi kan absolut arbeta mot en mer trygg anknytning. Det finns mycket att säga om det. Man kan arbeta i terapi och man kan arbeta på egen hand med att ta hand om sig själv och stärka upp sig själv där man behöver. Man kan ta hjälp av min kurs för ambivalenta eller söka en duktig psykodynamisk psykoterapeut till exempel.
Med värme,
Evalotta.
Oj va jag kände igen mig! Förstår nu att jag är ambivalent och min man är undvikande. Skönt på ett sätt att få det förklarat men också otroligt sorgligt. Vi har varit tillsammans i 21 år och som du beskriver så var det rena himmelriket när vi träffades och den känslan höll i sig länge. Jag har alltid varit otroligt attraherad av min man och har anpassat mig mycket efter honom i alla år. Men har ofta, ofta känt att jag ”jagar” honom, vilket är en otroligt jobbig känsla, att jag är så himla känslig, att min man är så otroligt egoistisk, att jag känner mig så själv i relationen osv…osv…och i min värld har vår relation ofta varit jobbig pga. att jag inte blir bekräftad på det sätt som jag blev i början av relationen. Jag har gråtit många tårar och mått väldigt dåligt medans min man tycker att vi har det jättebra! Skapliga kontraster!
I allt detta har min man 2 barn sedan tidigare och vi har 2 barn tillsammans också. Och jag har så dåligt samvete för hur de stackarna har upplevt alla sinnesstämningar som varit under alla år. För ofta har jag varit sur och besviken på min man eftersom han inte varit hemma ( flytt till jobb, träning eller kompisar) och sen har vi aldrig kunnat diskuterat det på ett vettigt vis efteråt och det har gått ut över framförallt våra gemensamma barn. Usch! Och hur blir de formade? Blir dem också undvikande eller ambivalenta?
Jobbigt läge – tröstar mig med att jag gjorde de jag kunde där och då.
Nu de senaste 2-3 åren har jag börjat tänka på skilsmässa. Då jag inser att vi aldrig kommer ändras. Vi är dem vi är. Jag vill ha närhet och en relation som växer genom nya erfarenheter som resor, upplevelser och möten. Min man vill ha det som det alltid ha varit.
Jag har varit brutalt ärlig och sagt vad jag har för behov, vi har gått på par terapi men vi ramlar in i samma mönster. Vi sårar varandra – jag genom att säga elaka saker och han genom att tiga och avvisa mig. Men jag är så rädd för att ta det sista steget. Rädslan handlar jättemycket om att göra våra barn och föräldrar besvikna också. Vi älskar varandra men kan inte leva med varandra. Hur ska jag kunna säga det till mina barn?
Tack för det du delar. Så sorgligt och smärtsamt det du beskriver, och samtidigt så viktigt att se. Det är flera aspekter av det här. Om ni vill jobba med era mönster, behöver båda två arbeta med sitt eget mönster enskilt samt tillsammans. Båda behöver vilja och göra jobbet (inte bara den ambivalenta). Sedan är frågan om ni vill ha det på för olika sätt. Vill en av er ha mycket närhet och kontakt medan den andre tycker att mycket tid isär är det bästa? Och vad av detta handlar om mönster och vad förändras när mönstren inte är triggade?
Nu vet jag inte hur gamla era barn är, men oftast mår man (barn som vuxen) bra av att få höra en så ärlig och icke-dömande version som möjligt. Gärna en sårbar fast som inte lägger ansvar på någon annan. Om det som händer blir begripligt, är det lättare att hantera för ett barn (och mindre risk att de klandrar sig själva).
Ja, visst är det ledsamt men också så skönt att få ett ”svar” varför jag har känt som jag känt i vår relation.
Våra gemensamma barn är nu 17 och 19 år. 17 åringen är väldigt lik sin pappa – kan inte prata eller uttrycka sina känslor utan det blir bara ilska som kommer ut i form av utbrott, fula och elaka gränsöverskridande påhopp eller glåpord som ofta slutar med att han sticker eller låser in sig. Ofta händer det när han känner sig stressad eller pressad. Han kan heller aldrig be om ursäkt efteråt när det blivit såna här situationer vilket gör det väldigt svårt. Det här oroar mig och jag förstår ju att han inte mår bra av detta men vi når inte fram till honom.
19 åringen är väldigt lik mig. Känslig, lättsam, varm person som far väldigt illa i det här också. De bor hemma fortfarande och jag kan känna att jag måste flytta och ta 19 åringen med mig så hon får lite lugn och ro. Eller både hon och jag får lugn och ro. Samtidigt vill jag inte ”överge” 17 åringen om du förstår vad jag menar. Han behöver så mycket kärlek och ramar och vuxna som står kvar när det blåser.
Fast jag har ju egentligen ingen aning om de väljer att följa med mig om jag flyttar om jag och min man skiljer oss?
Eller också är 17 väldigt lik mig? Känslig för stämningar men har hanterat det med ilska? Jag vet inte. De jag glömde skriva också är att jag har väldigt svårt att ta det slutgiltiga steget till skilsmässa är pga. våra föräldrar. Jag har så jätte , jätte svårt att distansera mig till mina föräldrar. Som att de är mallen för hur ett vuxenliv ska se ut. De kommer bli så otroligt ledsna och förvånade tror jag. De är gamla nu men jag bryr mig orimligt mycket om deras åsikter trots att mitt förnuft säger annat.
Jättekonstigt.
Det är inte konstigt alls att du påverkas av dina föräldrar eller att situationen känns väldigt svår. Det är svårt när man befinner sig mitt i det och en massa känslor triggas. Du vill det bästa för dina barn, du behöver göra val som fungerar för dig och du vill inte förstöra den relation du har till dina föräldrar. Kanske har du alltid känt ansvar för deras känslor? Alla gamla undanstoppade känslor kan komma fram under press som den du står i nu.
Jag tror att det klokaste är sårbarhet och känslomässig ärlighet. Sedan tar det såklart tid innan saker hittar sin nya form. Du får bära din inre vilsna flicka i ditt vuxna jags famn.
Med värme,
Evalotta.
En fråga, om man är amvibalent och han undvikande. Lämnat mig i press en gång, men kom tillbaka med nya krav för att han inte skulle känna sig pressad. Och sen nu slut igen. Vi ses ändå, men efter varje gång försvinner han igen. Vi båda vet mönstren, men ändå så vill han inte göra något åt dom. Hur skriver man(skicka gärna ett förslag på text) till någon som sårar en såhär, så en undvikande verkligen förstår vad han gör och fråga om varför han gör så och få han att faktiskt våga förklara varför han drar varje gång trots att det är så fint varje gång vi ses. Jag känner en så otroligt stark känsla av att behöva få ett svar varför det är såhär, varför han inte vill vara med mig eller satsa, men vet inte hur jag ska ställa frågan utan att han ska dra igen. Vi bor ej ihop eller har inte heller gjort kan tilläggas och han har äldre barn och jag yngre. Stort stort tack
Hej! Det är en svår situation och jag förstår att du vill ha svar. Jag råder dig att inte söka svaren från honom utan från kunskap om det undvikande mönstret. Han rår inte för det, precis som du inte rår för ditt ambivalenta. Man behöver gå tillbaka till sin barndom och möta det lilla, ensamma barnet där. Jag har skrivit mycket om det här på min blogg, hoppas du kan finna de svar du söker. Boken Attached är också väldigt bra.
Med värme,
Evalotta.
Hej, jag är i en relation med en Un, själv Am. Dessutom är jag mer och mer övertygad om att mannen jag träffar har narcissistiska personlighetsdrag. Just nu, efter 2 år, vet jag inte alls hur jag ska göra, tänka, vad jag ska lita på och om det är rimligt att tro på vårt förhållande..
Tar gärna del av de råd som finns här.
Vänligen Marie
Hej! Förlåt för sent svar. Om du känner att du tappar dig själv, blir allt mer skör, känslig, ledsen och osäker, skulle jag råda dig att skapa ett fysiskt avstånd till den här mannen en tid. Kanske i några veckor. Det tar tid för nervsystemet att återhämta sig och bli sig självt igen. Först när du är landad i dig själv och inte intrasslad i relationen, kan du se klart. Det låter som många varningsklockor och osäkerhet i en relation kan vara förvillande likt förälskelse. Mitt råd är att backa hem till dig själv.
Med värme,
Evalotta.