Anknytningsmönster
kommentarer 4

Att förstå sina mönster och ta hand om dem – vad vi egentligen söker i mötet med den andre

Det är djupast dig själv du söker i den andre.

Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem.

Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten.

Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre.

Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster och vad som egentligen drivit en in i (ännu) en sådan relation. Då behöver man gå till botten med sina anknytningsmönster och få kontakt med den ursprungliga smärtan och sorgen.

Anknytning är så viktigt, det handlar om överlevnad för det lilla barnet. När vi inte fick den på det sätt vi behövde i barndomen, finns det en stark drivkraft i oss att tillsist ändå finna den – med en person som liknar den person vi inte fick den med då. En otrygg. Något i oss vill fixa, vill att det äntligen ska bli bra. En trygg person, som kanske är det vi egentligen behöver, hakar inte i det mönstret, men det gör den undvikande eller den ambivalenta.

Det som driver oss in i vad som utifrån kan se ut som ren galenskap, är viljan att överleva. Det är också viljan att få det vi behöver men alltid saknat.

Vi söker det som får oss att känna oss levande, sedda, oersättliga. Den ambivalenta söker symbiosen, den totala närhetsupplevelsen. Den undvikande söker den som alltid finns där men som man kan vara fri i relation till, komma och gå som man vill. Den förälder man inte hade men hade behövt. Den totalt villkorslösa relationen.

För att komma vidare behöver vi möta den djupa smärtan inom. Smärtan över det vi inte fick då och det vi inte heller kan få nu.

Vi kan aldrig få den där totala närheten i relationen, inte heller den kravlösa friheten, hur mycken vi än letar eller anstränger oss. Varför? För att den inte finns?

För att vi är vuxna nu. Längtan som styr oss hör hemma hos ett barn. Vi kan inte få det från den andre, för att det sortens dynamik hör barndomen till.

Det vi kan göra är att se och förstå den här delen i oss. Möta den starka längtan. Sörja det omöjliga – inte bara det omöjliga i en specifik relation, utan det omöjliga att försöka få det vi inte fick då. Vi kan inte få det utifrån, inte från en otrygg och inte från en trygg, och det finns en sådan sorg i det. Från en otrygg kan vi få hoppet om att den här gången så kanske… Från en trygg kan vi få stabilitet och trygghet, men inte på det starka och omvälvande sätt som den mycket unga åldern i oss strävar efter när den vill laga det förflutna.

Djupast sett är det oss själva vi letar efter.

Det lilla, lilla barnet blir till i mötet, i blicken som ser, speglar och bekräftar. Blicken som säger ”du är värdefull och viktigast i världen för mig, du är mitt allt, vi är ett”. Det är hela fundamentet för att kunna utveckla en stabil jagkänsla, känslan av att vara hel i sig själv. Saknas den, fortsätter vi antingen söka den eller ger upp. Har den blicken och bekräftelsen varit villkorad, så fortsätter vårt rastlösa sökande efter den kravlösa symbiosen som båda vill vara i eller efter den totalt villkorslösa närvaron.

Vi letar efter det som ska få oss att känna oss hela, den förlorade pusselbiten som det lilla barnet hade behövt få utifrån. För att verkligen bli till som en egen person, trygg nog att både vara nära och självständig, behöver det lilla barnet symbiosen. Den totala närheten. När vi möter någon triggar mönstren, är det som att vi blir till – för att sedan gradvis förlora oss själva och bli vilsna. Vi behöver etablera en egen vuxenrelation till den unga delen inom oss. Det hjälper att hitta och återvända till den kontakten. Vi behöver själva se, förstå och möta vårt försummade inre barn och den längtan som finns där. Det är alltid en återvändsgränd att försöka få det från den andre. Vi behöver ge oss själva en upplevelse av total närhet, gränslös kärlek och närvaro. Aldrig svika, aldrig lämna. Vi behöver se det fantastiska, fina i oss själva och möta oss själva med en passionerad lust till kontakt. Kontakt. Villkorslös.

Ingen relation kan fylla det där hålet. Någon kan väcka det vi behöver få kontakt med för att kunna ta hand om såren. Någon kan ge trygghet och stabilitet.

Om en relation mellan en ambivalent och en undvikande alls ska vara möjlig, behöver var och en gå på djupet med sina egna sår och mönster. Möta smärtan i att inte kunna ge varandra det de djupast längtar efter. Man behöver göra sin egen resa, etablera en djup och villkorslös närhet till sig själv. Möta sorgen. Sedan får man se. Kanske finns dragningen till relationen kvar, kanske har den mist sin attraktionskraft. Kanske vill man hellre vara med en trygg när rastlösheten lagt sig. Det kan kännas sorgligt att ge upp något som kan vara så vackert, men ännu sorgligare är att ge upp sig själv. Och den kärlek man kan finna till sig själv, är hemma.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

4 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.