Stress, smärta, obehag och ångest
Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte.
I den undvikande
Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom.
I den ambivalenta
Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan urholkas och allt kretsar tillsist kring den andre. Bara den andre tar emot en, så blir allt bra. Smärtan över att vara på ett sätt som den andre inte klarar, gör att den ambivalenta tillsist har vänt ut och in på sig själv till den grad att den blivit skör, osäker och utmattad.
Närhet och distans som strategi är två sidor av samma mynt. Det är samma stress man vill slippa, samma obehag, men strategierna för det är olika och triggar varandra. I grunden finns en oförmåga att finnas kvar som en egen person i mötet. Båda förlorar sig i anpassning och reagerar på det på vitt skilda sätt.
Börja hjälpa sig själv
Det finns ingen framkomlig väg när mönstren slagit klorna i oss. Det finns dock en framkomlig väg. Vi kan börja närma oss den smärta som väcks i oss. Vi kan arbeta med den på olika vis. Börja känna på den. Stå kvar i den och andas en stund. Kanske arbeta med en terapeut som hjälper oss att se och lösa upp de draman från barndomen som lever kvar i oss. Vi kan få hjälp med att få syn på hur vi åker tillbaka till en barn-ålder inom när någon kommer väldigt nära och hur det sätter starka krafter i rörelse. Först när vi ser, kan vi bli medvetna och börja hämta hem våra känslomässiga projektioner. Den andre är inte roten till obehaget och de krav som känns. Den andre är inte den som kan fylla det inre tomrummet. Det bara känns så.
Hur svårt den än känns, behöver vi släppa taget om dramat som går igång och vända blicken inåt. Är vi kvar i dramat, går vi sönder.
Kommer relationen att hålla?
Frågan om hur det ska bli med relationen kvarstår. När spänningarna, obehaget och smärtan blir nedbrytande, behöver vi få utrymme att hitta oss själva igen. Men sen? Finns det hopp, även om det inte fungerar nu?
Kanske vet vi någonstans, annars har vi nog svaret först när vi gjort ett djupt terapeutiskt arbete med oss själva. Finns det något att bygga på bortom den starka känslan? Finns det något kvar när anknytningsmönstren inte längre triggas i mötet? Det återstår att se. Det beror också på vilket inre arbete den andre är beredd och kapabel att göra. Båda måste göra jobbet om relationen ska ha en chans.
Det är dock den vägen vi behöver gå om vi vill ge relationen en chans, även om det kan se ut som om vi tar steg bort ifrån den. Viktigast av allt är att vi ger oss själva en chans. Kärlek och bindningar kan kännas förvillande lika.
Vi kan hitta in till en djup kärlek till oss själva. Den finns där inom och älskar oss inifrån. Djupt inom oss har vi det vi djupast längtar efter – en kärlek som är totalt villkorslös och alltid finns där. En kärlek som inte kräver något av oss. En kärlek som aldrig kan ta slut.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Jag har lagt ner min kunskap i två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. De är fulla av empati och värme. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.
https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster
Med värme,
Evalotta.
Så tröstande och fint skrivet. Exakt detta jag upplevde och gick igenom för snart ett halvår sedan då min undvikande kärlek (mitt livs hittills största) gjorde slut med mig. Avslutet kom då som blixt från en klar himmel… helgen innan var vi närmare än vi någonsin varit under våra fyra månader tillsammans…. Det är först nu, när jag börjat läka som jag förstår att jag kom FÖR nära. Jag har jobbat med mig själv stenhårt sedan dess, i terapi och på egen hand för att hitta trygghet och kärlek i mig själv. Det är inte enkelt, men sakta hittar jag nya vägar in till mitt hjärta. Men inte en dag går, knappt en timme, utan att jag tänker på honom.. o hoppas så att han jobbar med sin trygghet så vi ngn dag kan hitta varandra igen.
Ville bara skriva av mig. Och tack, tack, tack till dig för att du sätter ord på det jag går igenom.
Tack fina du. Vilket viktigt jobb du gör. Det är svårt, men så oändligt värdefullt. Jag önskar dig lycka till med allt.
Med värme,
Evalotta.
Jag äe en som alltid klarar mig själv , presterar i förhållande , anpassat mig , till lags , vågar inte va sårbar , tar hand om andra sen liten , en mMm som inte klara könslor och höga krav på mig , en pappa som försvann i en annan kvinna, blev vuxen i förtid , aldirg bett om hjälp pga rädlsa att bli övergiven o avisad , blev separation, blev av med Jobb, utbränd pga all stress , driven som jag är i allt , stark på utsidan , men sårbar på insidan, men närhet ( stänger av ) har alltid svår ångest från det jag vKnar till kvällen , krav o press sitter i kroppen, övergivenhetskönslor, hjärna. På högvarv !
Saknar nån att v trygg med som jag kan vara jG med VEM det nu är ! Vet inte vilka behov jag har jo vill ha trygghet, vad jG vill
Könns som att träffa nån o visa vem jH är inombords nu när jag inte länge är den drivna o starka är lögn 😢
Hej fina du.
Så tungt du fått bära ända sedan barnsben. Du fick bli vuxen så fort att ditt barn-jag fick avstå alla sina behov av stöd, tröst, hjälp, att bli omhändertaget osv. De behoven fick sättas på paus och nu visar de sig i form av ångest och längtan. Det är unga åldrar i dig som reagerar när du mår dåligt, åldrar som vill få finnas hos dig. De längtar efter någon som alltid finns där och ser dig. Du kan få något av det från andra, men främst behöver du ge det till dig själv. Du behöver rikta alla dina fantastiska förmågor mot flickan i dig istället för ut mot världen. Vända dig till henne med en öppen famn och välkomna henne att finnas hos dig nu. Då kan du så sakteliga börja läka. Med värme, Evalotta.
Tack snälla
Så inåt , frigöra sitt barns känslor som ibland är i skräck !
Är det så att nervsystemet blir dysreglerat?
Blir det bättre ju mer ner i kroppen känner o ser det inte barnet ?
Ofta denna tid så blir jag så dålig pga ljuset dör mitt nervsystem är i fight flight hela tiden
Det är en lång process att hjälpa nervsystemet att förstå att du inte är utsatt för fara. Det kan hjälpa att försöka få fatt på vad det reagerat på som ett hot. Hjälpa det att bekräfta att du ser och hör och återkoppla att det är lugnt. Det kan vara svårt att slappna av när nervsystemet tror att man är under hot, därför är kan det hjälpa att lyssna på dess budskap. Det kan göra att du känner dig hörd.