Anknytningsmönster
kommentarer 2

Stress, smärta, obehag och ångest – när otrygga anknytningsmönster reagerar.

Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte.

Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom.

Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan urholkas och allt kretsar tillsist kring den andre. Bara den andre tar emot en, så blir allt bra. Smärtan över att vara på ett sätt som den andre inte klarar, gör att den ambivalenta tillsist har vänt ut och in på sig själv till den grad att den blivit skör, osäker och utmattad.

Närhet och distans som strategi är två sidor av samma mynt. Det är samma stress man vill slippa, samma obehag, men strategierna för det är olika och triggar varandra. I grunden finns en oförmåga att finnas kvar som en egen person i mötet. Båda förlorar sig i anpassning och reagerar på det på vitt skilda sätt.

Det finns ingen framkomlig väg när mönstren slagit klorna i oss. Det finns dock en framkomlig väg. Vi kan själva gå till botten med smärtan som väcks i oss. Vi kan arbeta med en terapeut som hjälper oss att se och lösa upp de draman från barndomen som lever kvar i oss. Vi kan få hjälp med att få syn på hur vi åker tillbaka till en barn-ålder inom när någon kommer väldigt nära och hur det sätter starka krafter i rörelse. Först när vi ser, kan vi bli medvetna och börja hämta hem våra känslomässiga projektioner. Den andre är inte roten till obehaget och de krav som känns. Den andre är inte den som kan fylla det inre tomrummet. Det bara känns så.

Hur svårt den än känns, behöver vi släppa taget om dramat som går igång och vända blicken inåt. Är vi kvar i dramat, går vi sönder.

Frågan om hur det ska bli med relationen kvarstår. När spänningarna, obehaget och smärtan blir nedbrytande, behöver vi få utrymme att hitta oss själva igen. Men sen? Finns det hopp, även om det inte fungerar nu?

Kanske vet vi någonstans, annars har vi nog svaret först när vi gjort ett djupt terapeutiskt arbete med oss själva. Finns det något att bygga på bortom den starka känslan? Finns det något kvar när anknytningsmönstren inte längre triggas i mötet? Det återstår att se. Det beror också på vilket inre arbete den andre är beredd och kapabel att göra.

Det är dock den vägen vi behöver gå om vi vill ge relationen en chans, även om det kan se ut som om vi tar steg bort ifrån den. Viktigast av allt är att vi ger oss själva en chans. Kärlek och bindningar kan kännas förvillande lika.

Vi kan hitta in till en djup kärlek till oss själva. Den finns där inom och älskar oss inifrån. Djupt inom oss har vi det vi djupast längtar efter – en kärlek som är totalt villkorslös och alltid finns där. En kärlek som inte kräver något av oss. En kärlek som aldrig kan ta slut.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.