En vanlig fråga jag får från ambivalenta är om man kan få det att fungera. Det finns ju kärlek. Den undvikande älskar dig egentligen, fastän den inte kan säga det. Du känner ju bandet, att det är ni, att ni har något som är så fint.
Den starka kärlek som fanns i början, har dock förändrats till slitningar, besvikelser och avstånd. Du har blivit en obalanserad, skör och känslig version av dig själv. Du har tappat bort ditt eget och allt kretsar kring den undvikande – som har sitt fokus åt ett annat håll. Finns det något hopp om att få relationen att fungera?
- Stäm av ideal – första frågan är hur en ideal relation ser ut för dig respektive den andre. Om ni arbetar med relationen, vad vill ni att det ska leda till? Ett scenario är att du hoppas på mer närhet och den andre på mer lugn och ro utan att känna krav. I en bra relation kanske du ser framför dig att ni lever tillsammans, delar bostad och har mycket tid tillsammans medan den andre har sitt eget boende, lever sitt självständiga liv och träffar dig ibland när det passar.
- Stäm av mål – andra frågan är vad ni vill ska fungera i en fungerande relation. Kanske vill du att ni ska kunna prata bra, vara känslomässigt och fysiskt nära medan den andre tänker sig att det som ska fungera är att den kan känna sig fri att komma och gå som den vill och inte behöva känna skuld eller otillräcklighet.
- Både måste göra jobbet – den tredje frågan är om ni båda är beredda att göra jobbet. Om ni kommit fram till att ni har någorlunda liknande förhoppningar om vad ett liv tillsammans skulle kunna innebära, då krävs det att ni båda arbetar med era mönster. Du behöver arbeta med dina sår och den andre behöver arbeta med sina. Var och en för sig. Ni kan arbeta i parterapi också, men först och främst behöver ni göra individuella arbeten. De sår ni bär på behöver tas om hand och det kan ni inte göra åt varandra. Det behöver ni lära er göra åt er själva.
Vill du ha min hjälp?
Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i två onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.
Med värme,
Evalotta.
Hej Evalotta och tack för en så rik blogg!
När jag i min relation (?) med en undvikande försökte ta upp mål och ideal så brukade det LÅTA som om det vi båda ville hade ett ganska stort överlapp. Han brukade SÄGA att han ville och behövde precis som jag ha gemensam tid, närhet, samhörighet, gemensam trygghet – men inte kunde, inte just nu, av olika anledningar. Att så här separat kunde vi inte ha det, men snart, mycket snart, nästa gång, efter sommaren, när han inte är förkyld längre, när stressen har minskat osv….DÅ skulle det bli på det vis som jag och ”egentligen” även han längtade efter. Jag lät mig förföras, säkert hundratals om inte tusentals gånger, till att ännu en gång hålla fast vid ett hopp om ett ”sedan”. Vill bara skicka med detta här, att samtalen kan vara förföriska. Viktigt att se sabotagen klart och tydligt när den sker, och vara nykter med vad som är fantasier och vad den andre och jag faktiskt förmår. Vad som faktiskt funkar bra. Och inte.
Genom åren i vår relation har jag blivit ”avvand” med att kämpa för mina behov och önskningar med honom. Jag började låta honom göra mig besviken och tog den sorg den innebar att se att vi på vissa fundamentala plan inte funkar med varandra.
Där jag är nu känner jag tydligt av efterdyningarna av att ha anpassat mig bortom all rim och reson under dessa år: jag vet inte just nu hur mycket närhet och gemenskap JAG egentligen vill ha. Det var så otroligt dyrköpt med honom, så mycket kamp och ångest. Och, jag har mot min vilja kommit att upptäcka att jag kan uppskatta, nästan behöver en hel lördag för mig själv. Att jag sover gott själv i min säng. Att det finns fördelar med att inte behöva stämma av mina planer och önskemål med någon annan.
Så nu känns det inte särskilt hemskt att vara med någon som inte vill ge så mycket tid, trygghet och närhet. Är det det jag egentligen vill och mår gott av? Eller är DET en anpassningseffekt? Återstår att ta reda på.
Tack för ett mycket insiktsfullt inlägg. Du beskriver en rent arketypisk situation som brukar uppstå i en sådan relation. Snart, sen när XYZ har hänt, då kommer det bli tid. I en snar framtid som aldrig kommer. Det är oerhört lätt att tro på orden, på att viljan finns där och att den kommer följas av handling. För som ambivalent hade sådana uttalanden betytt att det kommer att hända. Den undvikande bär på en stor smärta och rädsla för att bli övergiven, för att den andre ska försvinna. Så man vill hålla kvar. Man vill bli sedd som bra. Man kanske till och med själv tror på sina prognoser om att det snart ska bli annorlunda. Det blir det aldrig.
Att nyktra till som du gjort, är oerhört viktigt. Nu står du i dig själv. Hur intresserad är du egentligen? Hur viktig är den andre för dig egentligen? Vad finns kvar när anknytningsmönstret inte är triggat? Det återstår att se.
Jag vet ambivalenta som gått kvar i en relation länge, länge. I decennier har de hållit ut genom att minimera sitt närhetsbehov för att få det att fungera. Skaffat barn ihop. Det är ett högt pris att betala om man egentligen vill ha mer närhet i relationen. Att du trivs med dig och ditt eget sällskap är stort. Fint. Värna om det. Fördelen med det är att du verkligen mår bra med dig själv. Det luriga med det är att det förmodligen passar den undvikande perfekt. En undvikande vill ofta att den andre ska finnas där när det passar. Vill använda relationen som en mamma där man kan komma och gå lite som man tycker. Kanske även knyta an för att sedan kunna frigöra sig och bli självständig, något som aldrig kunde ske i barndomen.
Att vara närmast en undvikande är ofta otacksamt, då de fungerar bäst i mindre nära relationer. Att göra som du gör nu, kan göra relationen ”bättre” så till vida att den undvikandes flyktbeteende inte triggas. Frågan är bara vad det gör med dig på sikt. Hur intressant blir det att vara kvar? Du får gärna berätta för mig vad du kommer fram till!
Med värme,
Evalotta.
Tusen tack Evalotta för ditt belysande svar!
Ja, en risk är att när relationen inte är lika outhärdlig så puttrar den på bara ännu längre. För mig känns det tydligt att jag inte är ”hemma”, att det var inte hit jag skulle. Just nu känner jag mig i stort behov av lugn och ro för att samla kraft. När jag fått samla mig får vi se vart jag tar vägen. Tusen tack för ditt stöd!
Lycka till. Ta din tid och ge nervsystemet en chans att lugna sig. Det kan ta några veckor. Först när det inte är triggat har du en liten chans att se mer klart. Det är som att nyktra till. Med värme, Evalotta