Hoppa till innehåll

En empatisk förståelse av narcissism

På senare tid har förståelsen av narcissism förändrats från bilden av en synbart grandios person till att även inbegripa den dolda, sårbara narcissisten och den kommunala. Kort kan man säga att den dolda, sårbara narcissisten visar upp en mer bräcklig självbild och upplever sig som offer för andra människors agerande. Den kommunala narcissisten har ett stort behov av att hjälpa och få sin självbild bekräftad genom sina goda gärningar. Alla delar de samma problematik i grunden.

En skala från sund narcissism till personlighetsstörning

Narcissism är något vi alla behöver för att våga separera från våra föräldrar och ge oss ut i världen. Sund narcissism är förenat med att tro sig om att klara saker. Vi befinner oss alla någonstans på skalan mellan sund narcissism och diagnosen NPD. Det finns ingen värdering i var vi befinner oss. Vår egen grad av narcissism hör samman med vad vi fick med oss som barn och vad vi växt upp med. Narcissism är både något man är genetiskt predisponerad för och något som utvecklas som en konsekvens av otrygg anknytning och trauma. Barn till en narcissistisk förälder får ofta själva antingen narcissistiska drag eller en medberoende-problematik. Det här kan gå i släkten tills någon sätter stopp genom hårt arbete med sig själv.

En icke-reagerande känslomässig kärna

Hur växer den narcissistiska problematiken fram?

När det lilla barnet inte får den anknytning som det behöver, blir det ett trauma. Det är traumatiskt att inte få knyta an. Det lilla barnet har just blivit fött och har inga verktyg för att hantera ett trauma. Den person som skulle ge barnet trygghet i en hotfull situation, vänder sig bort från barnet. Tar inte in det. Det blir ett dubbeltrauma.

Barnet har inga redskap. Ingen vuxen hjälper det att känsloreglera. Den som skulle finnas där och den som orsakat traumat med sin känslomässiga frånvaro är samma person. Ensamheten är total.

Vad annat kan man göra än stänga av något inombords? Ge upp? Barnet måste ha sin mamma där, annars dör det. Barnets lösning är att ge upp sig själv och bli som mamman behöver ha det; tona in på mammans behov. Anpassa sig. Försvinna med sitt eget. Upphöra att finnas som en egen person för att överleva. Det blir tomt inuti, men det går i alla fall att överleva. När den outhärdliga smärtan är undanstuvad tillsammans med det egna jaget, gör det åtminstone inte lika outhärdligt ont.

Det lilla barnet lyckas stänga av så totalt att det kan lyckas fungera i sin vardag. Lyckas vara ett lätt och smidigt barn som lär sig att inte behöva något och därför inte behöver riskera smärtan i att bli övergiven.

Barnet utvecklar en ”icke-reagerande känslomässig kärna”. Det lär sig att forma sitt jag så att det inte kommer någon känslomässig reaktion. Det här är en sådan tragedi. Barnet stympar sig själv, isolerar de känslor och behov som ger en känsla av ett jag, av att vara levande. Det gör sig av med de delar som gör att det kan knyta an till andra människor, delar som vägleder oss såväl i mellanmänskliga relationer som i relation till oss själva. Barnet ger upp allt det som är levande inom det och ersätter det med en stor tomhet. En tomhet som inte känner och inte är kapabel att reagera på närhet och kärlek med annat än obehag.

En tragisk oförmåga

Så blir barnet en vuxen som går in i nära relationer och får egna barn. Hur går det med tanke på det du just läst?

Det blir ju svårt. Beroende på var på skalan man befinner sig, blir det mer eller mindre svårt att hantera närhet och känslor. Närhet väcker upp tomheten inom. Närhet påminner någonstans om den stora, avgrundsdjupa smärtan som finns undanstoppad därinne. Närhet blir förknippad med ett djupt obehag, ett kaos man måste undvika till varje pris. Det går inte. Bara tanken på att behöva vara nära väcker en djup ångest. Närheten måste bort. Den eller det som väcker den djupa ångesten och kaoset måste bort. Det blir kaos i hjärnan, kaos i det inre om någon kommer för nära. Det är bara att stänga av ännu mer för att inte gå under, upplösas, dö. Avstängningen är så stark att man inte är kapabel att reagera känslomässigt på sin själv eller någon annans signaler. Den kan bli en kyla som kommer ut genom ögonen och får andra att förstå att de aldrig mer ska göra som de just gjorde.

I sin vardag försöker man hantera sina relationer efter bästa förmåga, vilket innebär en känslomässig oförmåga. Man kan inte knyta an – bara tanken på att släppa någon så nära är djupt skrämmande på ett sätt som man är mer eller mindre medveten om. Man kan vara väldig trevlig, charmerande och rolig. Man kan ha lärt sig precis hur man visar omtänksamhet, hur man speglar och bekräftar, men det finns ingen känslomässig koppling på ens egen insida. Kontakten med andra sker när det passar en själv. Man kan vara djupt engagerad i världens lidande och samtidigt helt oberörd av personer i sin närhet. Listan kan göras lång.

Det viktiga att förstå är att det man kan bli så förvirrad, arg, uppgiven och ledsen för i mötet med en sådan här person, det handlar om en oförmåga. Den andre kan inte. Den kan inte bättre. Det här kan ta lång tid att förstå och acceptera.

Den totala oförmågan kan göra att du behöver bort från relationen för att själv kunna må bra. Det är djupt förvirrande och smärtsamt att vara nära någon som har denna oförmåga. Det kan ta sig uttryck i elakheter och negligering. Det kan bli en djup självupptagenhet. Den som utvecklat narcissism har känslomässigt stannat i växten runt ca 18-24 månaders ålder och är därför på vissa plan som ett litet barn. Ett litet barn utan fungerande känsloliv kan inte vara förälder. Det behöver själv en förälder och gör därför ofta sina barn till föräldragestalter som det anförtror sig åt. Barnen blir parentifierade.

Det finns så mycket att skriva om detta, men det jag ville med just det här inlägget var att visa på ett empatiskt sätt att förstå en person med narcissistiska drag eller NPD. Man kan bara det man kan, det andra kan man inte. Att man förstår betyder inte att man ska stanna kvar nära en person med de här problemen. Det betyder bara att man förstår och därmed lättare kan ta ansvar för vad som blir bäst för en själv. Man behöver ta ansvar för sitt eget och inte ha några emotionella förväntningar. Den andre kan inte möta dem. När man tillsist verkligen förstår det, infinner sig en ny frihet.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har arbetat med anknytningsmönster i många år och har lång erfarenhet av att hjälpa såväl par som enskilda. Nu har jag lagt ner min samlade kunskap med stor empati och värme i onlinekurser som du kan arbeta med i lugn och ro på egen hand. En för undvikande och en för ambivalenta. Jag har även en onlinekurs i selfcompassion där du får lära dig att skapa en kärleksfull relation till dig själv. Jag finns tillgänglig på mail om du behöver hjälp med något i kursen eller vill dela en tanke eller fundering.

Du finner kurserna här.

2 kommentarer till “En empatisk förståelse av narcissism”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.