Den kommer smygande som en självklarhet – lusten att höra av sig när själen känns sorgsen, oroad eller vilsen. Det kan vara en så liten inre rörelse att man till och med missar den, men den finns där. För en otrygg del inom känns kontakten med din undvikande vän som den självklara lösningen på känslan. För just i den stunden vill man lösa känslan, slippa den, förlora sig i mötet med den andre. Inte stanna upp och möta den själv. Det är lätt att förstå, för den del i dig som reagerar är bara ett litet barn som längtar efter tröst.
Låt säga att du är eller har varit i en relation med en person med otrygg anknytning. Kanske har du mer ambivalenta drag och den andre undvikande. Har du då märkt att det finns ett samband mellan när du får lust att höra av dig hur du just då känner dig?
Om du hejdar dig själv när du får lust att höra av dig och istället vänder blicken inåt en stund, skulle jag gissa att du känner en känsla av ensamhet. Kanske känner du dig också sorgsen och avskuren från livskänslan. Möjligen finns det trygga vänner runt dig som du skulle kunna söka dig till, men de känns i stunden helt ointressanta. Du vill till den människa som skapar en bitterljuv känsla i din själ, någon det gör skönt-ont att vara med. Den person som får dig att känna, bli levande i alla delar av dig själv. Eller som i alla fall fick det i början.
Det kommer nog inte som en nyhet för dig, men vi dras till människor som liknar vår mest otrygga förälder. En del av oss är inte äldre än vi var då och den delen hoppas innerligt på att kunna göra sin förälder tillgänglig. En otrygg anknytning är traumatisk för det lilla barnet. Ett obearbetat trauma får oss att stanna i växten känslomässigt i de delar som behövde fokusera på att överleva.
Lusten att komma i kontakt med den människa du vill ska lindra din oro, kommer från en ung liten del i din som vill till sin förälder. Den kan stå ut med nästan vad som helst för att få glimtar av vad den upplever som kärlek och kontakt.
I början av relationen kanske ni kunde vara just ställföreträdande föräldrar för varandra. Kanske var ni där i bubblan där ni såg, lyssnade och älskade varandra så villkorslöst ni kunde genom alla lager av trasighet. Bubblan som sedan sprack och för alltid är borta i verkligheten, men som lever kvar i fantasin. Hoppet om att det där ni hade då, finns där någonstans och hålls vid liv av små tillfälliga fragment av kontakt.
När lusten att höra av dig kommer, har du möjlighet att få kontakt med den här ensamma, ledsna, vilsna delen i dig själv. Den är förmodligen oftast väl dold för alla inklusive dig själv, så när den gör sig påmind kan det kännas som om den inte borde vara där. Om du är uppmärksam på den reaktionen i dig själv, står du inför et fantastisk möjlighet till läkning. Den här delen hos dig bara väntar på att få komma in i värmen. Den behöver dig och din välkomnande famn, men den behöver inte bara bli omhändertagen. När den får vara kvar hos dig, har den så mycket att erbjuda dig tillbaka. Den kommer ge dig ett lugn, en trygghet och en känsla av att vara i kontakt med dig själv. Den bär på en nyckel till din kreativitet och spontanitet. Den bär på det trygga barnets upptäckarglädje och fascination inför livet.
När du längtar efter att höra av dig till din undvikande vän, är det egentligen en borttappad del som hör av sig till dig. En del som du tidigt lärde dig stänga av för att ingen kunde ta emot den, ber nu om att få komma tillbaka och integreras. Den har inget verbalt språk, så den oroar ditt hjärta för att få dig att reagera. Den kan också slå på dig för att få dig att förstå, som ett litet barn som säger ”dumma mamma” i brist på andra ord. Då märker du det som en självkritik. Allt det här är hälsningar från dina bortappade delar som försöker få kontakt. De letar efter sin mamma i din undvikande vän. De letar efter någon som förstår och tar emot med öppna armar. Någon som förstår sig på trasighet och smärta och kan trösta. Lindra. Någon att förlora sig i. Men egentligen behöver de dig. Din värme, din acceptans, din trygga famn. Du är den du söker. Du vill bli hel. Drivkraften mot att bli hel, mottagen, trygg och villkorslöst älskad är som den ska, du behöver bara rikta om den. Du behöver inte den andre, du behöver dig själv. Och när du öppnar famnen för alla dina delar, frigörs en djupare kärlek. Du kommer inte att känna sig ensam mer, för Du är där. Och Du är långt mycket större än man kan tro. I dig finns en kärlek som bär igenom allt.
Med värme,
Evalotta.
__________
Vill du ha min hjälp med att lära dig bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt?
Då finns min onlinekurs i selfcompassion här.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster?
Då finns mina kurser i det här (ambivalent) och här (undvikande).
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
Vilket intressant inlägg. Det är precis så jag känner när mitt otrygga ambivalenta anknytningssystem aktiveras och triggas. Har träffat en undvikande person som avvisade mig när jag efter 1 månad beskrev mina känslor och denna person vill att vi är vänner och ses/ hörs som tidigare. Jag har svårt att inte höra av mig för att få snabb bekräftelse. Men denna text får mig att våga känna efter och reflektera varför jag måste få bekräftelse.
Så bra. Det gör något med en om man väntar en stund och verkligen fångar upp sig själv först och försöker komma i kontakt med djupare känslor inom. Lycka till med det ibland så svåra kännandet. Med värme, Evalotta.
Jag förstår helt hur du uttrycker läkningen och det är även en del av mitt perspektiv. Jag funderar ändå på följande: Tar man då inte alls kontakt? Stänger man ner kontakten helt?
Den fråga kommer ur att jag mestadels gör allt arbete inuti mig och möter delar av mig. Konsekvensen av det blir att jag valt en ganska själv väg – där det inre mötet haft övervägande fokus i mitt liv. Nu vill jag följa mina impulser mer utåt, uttrycka känslor, behov och möta det som uppstår med den andra. Så jag lyfter det som känns, jag hör av mig när det kommer som en ingivelse och möter den rörelse som uppstår av det.
Detta även med de som har en undvikande karaktär i min omgivning. Jag ger mig tillåtelse att vara fri i min kontakt. Vara jag, utan att filtrera allt inåt eller utifrån den person. Detta är dock av flera år av att hämta hem mig och släppa mig fri. Våga möta det som uppstår även i det yttre och inte gör allt till ett ”inre möte” – som jag annars ägna många år på. Tröttnat på det faktiskt. Det har gjort att mitt inre liv blivit rikt och en trygg plats, men att träningen och mötet behöver utvecklas i det yttre – med andra människor.
Så min fråga – efter mitt långa reflekterande inlägg är – hur ser du på att lyfta det inre med människan det berör. Att autentiskt prata om det som uppstår. Mötas kring de otryggheter, tillkortakommanden och egenheter vi på varsitt håll kan ha som människor i vänskap och relation. Jag skulle gärna vilja vet hur gör jag för att möta det med personen så det blir respektfullt och genuint i samtal och möte.
Hej!
Vilka bra och viktiga tankar! Tack för dem!
Jag delar helt det du skriver. Om man känner så, tycker jag absolut att man ska känna sig fri att vara i vilken kontakt eller relation man vill. Det finns en tid för att avstå relationer som sätter en helt ur balans, men sedan kan det komma en tid när det går att vara i relationen utan att hamna ur balans. Eller så hamnar man lite ur balans, men inte mer än att man kan hämta hem sig relativt snart.
Det man kan må bra av att göra är att släppa taget om den person man projicerat sina drömmar och förhoppningar på, om man trasslar in sig i mönster och tappar bort sig själv. Att öva på att vara fri att vara allt man är även i relation till människor som är utmanande för en rent anknytningsmässigt, tycker jag är spännande och ofta värdefullt att göra. Då kan man behöva hålla ett öga på sig själv och sina mönster och hämta hem sig emellanåt.
Jag tänker att människor är dynamiska och att alla utvecklas och förändras. Om det är nytt och känsligt för en att uttrycka och visa sina känslor och behov, kan det vara klokt att börja med någon som är lite mer förutsägbar i sin respons. Någon som man vet kan stå kvar. Att sedan kunna sig stå där med sina känslor och behov även med någon som tycker att det är svårt, gör livet mer fritt. Ungefär så tänker jag. Det viktigaste är att om och om igen komma tillbaka till sig själv när man är med människor där man lätt förlorar sig.