Hoppa till innehåll

Att vara känslomässigt avstängd

Jag lärde mig tidigt att stänga av mina svåra känslor. Allt det ledsna, vilsna, rädda och osäkra trycktes tillbaka långt, långt in. Ut kom först det arga, sedan det anpassade, trevliga, tillmötesgående fokuset på den andre. Jag tänker nu att det arga egentligen var friskare än det anpassade, mer fyllt av kraft. 

Känslorna fastnar innan man hinner märka dem

Det slår mig ofta hur djupt impulsen att stoppa känslorna sitter. Jag märker inte ens när det händer. Efter alla år i terapi och arbete med mig själv, skulle jag aldrig medvetet stoppa en känsla. Jag skulle älska den, ta emot den med respekt och empati. Jag skulle inte tveka att visa den och stå för den. Problemet är att den kan fastna innan den ens får mig att märka att den är där. Det kommer ingen medveten känsla att stoppa, det kommer ingenting. Eller, det är inte helt sant. Efter en stund kommer det en smygande känsla av tomhet, trötthet och sorgsenhet. Det känns inte bra men jag vet först inte varför. Det kan också komma en smärta i kroppen. Jag kan börja tänka ”nu reagerar jag så här igen.” Som om det tillstånd där jag tappat kontakten med mig själv är något fel som inte borde vara. Något jag kan bli dömd för.

Borde det inte gå över när jag jobbar med det?

Den där snurren känner jag så väl. Men borde inte den gå över med åren? Med terapi? Med allt jag vet om empati, inre barn, anknytning osv? Varför går det inte över? 

Jag har tänkt på det. Jag tänker att det är så här för att jag på något sätt ska reagera på mina egna sårbara känslor. Märka dem. Det kan inte går över förrän känslorna kan flöda fritt utan att fastna. Jag har verkligen arbetat på så många sätt genom kroppsterapier och annat och det blir bättre, det blir det. Men det går inte över, för det ska inte gå över. Om man försöker få det att gå över, blir det snarare bara ångest av det hela. Det ska inte gå över, det ska leda mig till kontakt.

Något friskt inom som reagerar

Någonstans därinne finns den genuina och friskt reagerande flickan som känner. Jag är glad att hon fortsätter reagera och försöka nå fram till mig. Hellre smärta och irritation än apati. Att vara stum är det värsta. Hon har varit stum. Ibland känns det som om det är stopp i kontaktledningen mellan henne och mig, som om vi sänder från var sitt håll utan att nå fram till varandra. Precis som det kan vara när man inte når fram till en människa man har framför sig. 

Vi gör så gott vi kan, hon och jag. Ingen av oss kan hjälpa att det har blivit så här. Vi gör vårt bästa tillsammans med andra människor som också gör sitt bästa. Jag vill tacka flickan i mig. ”Sluta aldrig försöka, ge inte upp hoppet om att jag ska reagera och märka”, säger jag till henne. ”Det skulle bli som att vara levande död. Förlåt för att jag ofta missförstår dig när du signalerar, suckar åt dig när du försöker och säger att du inte borde komma till mig igen. Det är en hemsk sak att säga, förlåt. Jag förstår först inte att det är du. Jag älskar dig och vill aldrig stänga av dig. Jag kommer göra det igen men inte för att jag vill, utan för att det tar en stund för mig att förstå.”

Sedan kommer lättheten och livskänslan

Det är inte skönt när det sorgsna, avskurna kommer som ett tillstånd, men när jag ännu en gång förstått att det är en budbärare från mitt inre och välkomnat den, så står jag på tröskeln till värmen. Efter en stund eller en natt kommer värmen, klarsynen och livskänslan tillbaka. Den kommer med en kraft som är fantastisk. Livskraften flödar och jag är i kontakt. Den här processen är inte unik för mig, jag har sett den hos så många jag fått vägleda genom åren.

Att knyta an till sig själv

Det är svårt när man tidigt lärde sig stänga av viktiga delar av sig själv, men det går att hitta kontakt med även det som fastnat djupt därinne. En viktig väg är att lära sig känna igen avstängda delar när de knackar på och så snart man kan välkomna dem med öppna armar. Då får man en ny chans att knyta an – till sig själv.

Med värme,

Evalotta.  

2 kommentarer till “Att vara känslomässigt avstängd”

  1. Hej Evalotta,
    jag hittade din sida idag och har lagt massor av timmar på att läsa artikel efter artikel. Det är som om du beskriver mig och mitt liv.

    Igenkänningen är häftig och smärtsam, det gör mig stundvis hoppfull och stundvis ledsen. Jag har levt hela mitt liv utan att känna till anknytningsteorin och plötsligt är det som alla bitar faller på plats. Jag förstår var min ambivalenta anknytning kommer ifrån och jag ser hur den har påverkat min självkänsla i alla relationer och under alla år. Jag har lagt så mycket tid och kraft på att korrigera mina känslor och förväntningar genom att ömsom ge all min kärlek, ömsom hålla tillbaka för att anpassa mig. Men jag har liksom aldrig varit tillräcklig.

    En fråga jag har gällande just den här texten är om du ser att det arga är kopplat till anknytningsteorin? Jag har ofta upplevt överväldigande känslor av svek i relationer – att den jag har en relation med sviker när den är undvikande. Det kan vara undvikande i alla former, från att dröja med svar till att helt ghosta mig. Det triggar stora känslor av ilska, att ha blivit förrådd och övergiven. Menar du att den känslan är ”rätt” och att jag bör släppa fram den, eller är den ett mönster som bör brytas?

    En annan fråga jag har gäller en text du skrev om ett upplyftande möte, ett samtal med en connection som gav dig energi, men där du efteråt kände dig tom och känslobakis. Som jag känner igen den känslan! Har alltid kopplat den till någonting positivt där jag har varit intensivt närvarande och fokuserad på personen – menar du att den typen av möten är en varningsklocka för en relation mellan en undvikande och ambivalent? Det känns ledsamt att tänka så eftersom den känslan är obeskrivligt härlig och det bygger en vi-känsla.

    Tredje frågan jag har är om du tror att det finns olika grader av problematik mellan ambivalenta och undvikande, som gör det mer eller mindre möjligt att leva tillsammans? Jag har tidigare varit i en relation med en undvikande där vi triggade de absolut värsta mönstren hos varandra – det var stormigt och förkrossande. Nu har jag inlett en ny relation med en man som är medveten om att han är undvikande och har jobbat med det i terapi, och vår relation ser helt annorlunda ut. Mina mönster triggas men inte lika starkt. Jag upplever att han har varit ”klängigare” än jag i vår relation, han lägger stor vikt vid att prata om känslor och på att kontinuerligt bekräfta mig. Det enda som avslöjar hans undvikande anknytningsproblematik är att han sällan berättar detaljer om sin vardag – han berättar i svepande drag om vad han ska göra eller vem han ska träffa, vilket triggar mig (som jag aldrig berättar för honom, eftersom jag inte vill kväva…). Men är din erfarenhet att det finns olika grader av problematik som gör att två motpoler klarar av att leva med varandra långsiktigt?

    1. Hej!
      Så fint att du hittade hit och kände igen dig! Visst är det skönt att få en förklaring och att kunna se ett mönster som gäller fler än en själv?
      Tack för frågorna.

      Första frågan kring det arga – jag tror att det är personlighetsberoende. Vissa blir arga, andra ledsna, andra mer uppgivna. Det brukar vara bra att försöka följa sin känsla djupare. Om ilskan kommer först, kan det vara sorg under och då kan man behöva stanna med den och låta det ledsna eller förtvivlade komma fram. Ilskan kan också vara en budbärare om att något är fel och att man behöver värna om sina behov och gränser. Det är vanligt att då försöka visa sina behov för en person som liknar ens föräldrar, alltså är känslomässigt otillgänglig, för man vill så innerligt ordna till det. Det brukar resultera i mer smärta. Det utmanande för en ambivalent är att öva sig i att knyta an till en trygg som är känslomässigt tillgänglig över tid, inte bara intensivt och ibland. Så kanske känna in ilskan, lyssna till den som om du vore den sundaste förälder du kan tänka dig och ilskan var ditt lilla barn som försökte uttrycka något viktigt. Ilskan kan också säga dig att du inte ska vara i den relationen. Ofta kan man inte förändra den andre. Som ambivalent behöver man också verkligen lyssna in varifrån reaktionen kommer, ofta har man en missförstådd ung ålder i sig som är väldigt vaksam på alla former av övergivande. Den lilla får man bära själv. Det gäller att inte komma med flickans förväntningar till en partner.

      Fråga nummer två – alltså, jag är ledsen att säga det, men här gäller det att vara vaksam. Jag tycker att eftersmaken är en bra hjälp för att bedöma. Triggas dina mönster, blir du extra känslig med den personen, kommer en saknad efteråt eller känns det viktigt att få bekräftelse från den andra att ni har en närhet, att den är kvar osv, då är dina mönster förmodligen triggade. Är det bara härligt och okomplicerat efteråt, så är det bara att njuta.

      Tre. Ja, absolut. Allt är en skala av självinsikt och mående. Om båda två arbetar med sina mönster, är förutsättningarna såklart mycket bättre. Om båda mår bra i relationen och problemen är hanterbara, så tänker jag att det bara är att jobba på. Det är alltid väldigt värdefullt att arbeta enskilt med sig själv och sina mönster parallellt med arbetet med relationen. Ofta vill den ambivalenta gärna göra hela jobbet. När jag arbetar, rekommenderar jag alltid att båda två läser på eller gör min kurs var för sig fast kanske samtidigt. Det låter som om mannen du är med nu är medveten och arbetar med sig själv, det är ju väldigt bra. Så får du känna in hur stort problem det otydliga är för dig.

      Med värme,
      Evalotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.