Att försöka ha en nära relation med någon som är emotionellt otillgänglig, är svårt. Du kanske har försökt och märkt att den andra drar sig bort om du försöker. Kanske får du ibland fina stunder av närhet, men de följs alltid av distans. Det spelar ingen roll vad du gör, för det handlar inte om dig.
Hur är det att vara känslomässigt otillgänglig
Om du upplever smärtan i distansen från någon är känslomässigt otillgänglig, kanske det kan hjälpa att förstå att den andre är känslomässigt otillgänglig även för sig själv. Det är ett hemskt tillstånd. Tänk dig att det är tomt, tyst och avstängt inuti dig, du känner ingenting. Eller så känner du klaustrofobi, ångest, stress, panik eller andnöd. Någon försöker få något från dig som du inte har, som du inte kan ge. Den du tycker om och någonstans vill ha i ditt liv, blir ledsen eller arg på dig för det eller så försöker den med alla tänkbara medel få dig att kunna leverera den närhet du inte kan ge. Om relationen stannar på ytan och du inte behöver vara känslomässigt involverad, blir det lättare för dig. Rentav möjligt en stund. Du kan få den tillhörighet du behöver, men samtidigt slippa känna dig otillräcklig eller kvävd.
Den som inte är tillgänglig för dig i en nära relation där ni tycker om varandra, är inte heller tillgänglig för sig själv. Är du inte tillgänglig för dig själv, kan du inte hitta kontakt med ditt autentiska jag. Du lever avskuren från det som är levande i dig och måste försöka fungera ändå. Du måste skapa ett fungerande jag som kan vara i världen. Detta jag måste hämta all sin energi någonstans, för det finns egentligen inte. Det här gör dig väldigt trött. Först när du är ensam, kan du slappna av lite. Problemet är att när du är ensam, gör de infrusna känslorna sig påminda i form av ångest och depression. Ditt autentiska jag larmar och försöker nå dig genom ångest och obehag. I brist på verktyg, kanske du försöker ta hand om dig själv genom att döva ångesten. Den kan bli överväldigande och att ta hjälp med att lindra den kan behövas. Jag vill samtidigt plantera tanken att ångesten är ditt sanna jag som larmar om att ni har tappat kontakten. Ångesten signalerar att du kommit så långt bort ifrån dig själv att du inte kan höra dina egna behovssignaler. Ditt inre behöver få dig att uppmärksamma dina behov för din överlevnad.
Att vara känslomässigt otillgänglig i en relation
Tänk dig att du har det så här, och träffar någon du omedelbart tycker om. Någon i vars sällskap du trivs. Du känner dig mer levande i den andras närhet, som om du får tillgång till känslor för en stund. Du får känna något annat än ångest och obehag. Du får en annan känsla för dig själv och den känslan vill du känna. Så du inleder en relation med den människa du just mött, bara för att ganska snart märka att du känner dig trängd och pressad. Du får ångest och känner obehag. Den andre förväntar sig att du ska vara känslomässigt tillgänglig hela tiden. Det kan du inte, du är ju inte ens det för dig själv. Den andre försöker ge dig kärlek, men du har inte kontakt med något jag som kan ta emot kärlek och känner dig bara illa till mods. Du förväntas säga att du älskar den andre, men du har inte kontakt med kärleken i dig. Att säga orden vore att tvingas skapa ännu ett fungerande jag som levererar vad som förväntas av dig och det orkar du inte. Du måste få vara ifred. Du måste skapa space runt dig, freda dig så att du kan andas. Få en stund lugn. Kanske tar det några veckor innan du får en dag med lite mindre ångest. När du kan andas mer fritt igen, blir det möjligt att höra av sig till den du tycker om. Då vill du ta en kontakt. En kontakt, det kan du klara. Men så fort den andre vill ha mer eller skapa en relation med dig, behöver du dra dig undan. Du orkar inte mer press, ångest och obehag. Hela ditt fokus handlar om att försöka skapa någon slags lugn inombords. Om du ska kunna vara med någon, behöver den lämna dig ifred. Då kanske du kan klara det lite bättre.
Det fungerande jaget
Det fungerande jaget är något du skapat för att klara dig som liten och få någon slags tillhörighet. Det jaget kan inte älska. Det kan göra en massa sinnrika saker för att få höra till. Det kan ibland, i inspirerade stunder, ge det den andre längtar efter men bara för en stund. Det fungerande jaget har inte tillgång till sina känslor och sina behov, det bara fungerar så gott det kan. Det här är något som hjälpt dig och som någon gång i livet kanske når sin tipping point när det skadar dig mer än hjälper. Tänk dig att kunna känna en närhet, värme, lätthet och kontakt med dig själv. Tänk dig att slippa tyngden, obehaget och känslan av att behöva bort. Att kunna må bra av att vara nära. Tänk dig att kunna ta emot ångesten med öppen famn och låta den föra dig i kontakt med värmen inom. Vilken sorg att inte hitta till det här. Det är så smärtsamt att leva avskuren från sig själv, det går nästan inte. Det är inte konstigt att man får kämpa med sitt mående när man behöver fungera istället för att få känna livet i sig.
Om du ska göra en sak för att hjälpa dig själv
Det finns så många listor och bra saker man kan göra för att hjälpa sig själv och man kan bli trött bara av att tänka på det. Om jag ska föreslå en enda sak att fokusera på, så är det att möta dig själv med total acceptans. Villkorslöst. Att låta dig själv höra till precis som du är. Det är en nödvändig grund för att kunna hitta in till dig själv. Om du ska kunna skala av de många lager av skydd som hamnat mellan dig och dig själv, behöver du vara trygg med att du inte blir dömd. Du behöver kunna lita på att du tar emot dig själv och inte stöter bort de delar som du är rädd för. Försök bara att igen och igen säga att det är okej, att du är okej. Ja, du kanske måste stöta bort. Du kan inte hjälpa det och det är okej. Ja, du mår som du gör och kan inte ge det som andra vill ha av dig. Det är okej. Du kanske inte vill ha det så, men om du dömer dig själv kommer du att hamna ännu längre bort ifrån det jag som du längtar efter och behöver.
Om du älskar någon som är känslomässigt otillgänglig
Då hoppas jag att du genom att läsa detta förstår hur det inte på något sätt handlar om dig. Du kan inte heller göra något för att få den andre att bli tillgänglig över tid. Anpassa inte bort dig själv, utan se verkligheten som den är. Vi kan det vi kan. Den andre ger dig det den kan ge. Det är inget straff när den drar sig undan och inte heller fel på din vilja att vara nära. Det bara är som det är och du gör bäst i att försöka stanna kvar nära dig själv.
Känner du igen dig och vill bidra till bilden av hur det kan vara?
Kanske känner du igen en del av det jag skrivit, men saknar annat eller skulle beskriva det på ett annat sätt. Skriv då gärna till mig eller skriv i kommentarsfältet.
Med värme,
Evalotta.
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
Hejsan.
Vad fint skrivet. Detta är precis vad jag går igenom just nu. Jag är den avståndstagande som efter en månad av kärlek ofrivilligt plötsligt fick ångest och panikattacker och blev avståndstagande. Detta är ett mönster och en av mina första tankar var ”nej, inte igen”.
Vill älska utan rädsla, vill komma en annan människa och skapa en trygg relation. Men det ser ut att vara så långt borta i mig. Sårar mig själv och den andra i processen. Ångesten finns med mig överallt just nu och stoppar mig från att gå vidare i den här relationen.
Tack för ett fint inlägg som beskriver vad som sker i mig (och säkert många andra) just nu
Tack för det du delar ❤️
Önskar dig tålamod, hopp och värme på vägen. Varje litet lager du kommer under hos dig själv, är värdefullt.
Med värme,
Evalotta
Tack Evalotta för dina texter! Hög igenkänning och så mycket värme i dina texter som bedövar smärtan.
Jag är den som älskar någon som är känslomässigt otillgänglig. Vi lämnade varandra första gången och bestämde oss att testa igen efter ca 1 år, där jag trodde att jag hade gjort en resa i min ambivalenta anknytning. Men tyvärr varje gång min partner känner obehag och vill ha space får jag panik o vill ha mer närhet. Han är jätte duktig på sitt jobb o allt annat o kan visa kärleksfulla handlingar men det är alltid en tidsfråga. Vi höll ihop några månader tills det sprack igen.
Jag är förtvivlad, ledsen och känner mig övergiven. Jag hade önskat att jag har läst din text innan.
Jag undrar om det är bäst att höra av sig och visa sitt stöd (trots att han lämnade) eller ska jag låta honom bara vara tills han vill prata (men det kan vara försent att rädda något) ?
Jag förstår smärtan! Du kan såklart höra av dig för att visa stöd för att det är så du gör. Om det är naturligt för dig att göra det, så gör det för att det är ett uttryck för hur du är mot någon du bryr dig om. Men du kan inte rädda, så gör det inte för att försöka komma nära. Försök flytta fokus till dig själv. Försök se hur han gör, inte hur du hoppas att han ska börja göra.
Med värme,
Evalotta.