Hoppa till innehåll

Ambivalent anknytning – att släppa taget om relationen

Ensamheten som lever kvar inom

När man har en ambivalent anknytning, känner man sig lätt ensam även om den tillsynes inte är det. Det kan vara bra att veta. Ensamhetskänslan kommer från en uppväxt där man som barn stod ensam med sina känslor. Det fanns ingen där som kunde se, bekräfta och vara kvar med alla de känslor som väcktes i den lilla kroppen. För ett litet barn är det skrämmande att stå ensam i det och minnet av den ensamheten lever kvar inom. Känslorna som ingen såg, kan ha parkerats djupt inne i kroppen där de inte var i vägen och störde den sköra närheten till föräldern.

Närheten är skör, men finns där ibland

Den ambivalenta anknytningen kommer ofta ur en barndom där kärleken varit villkorad. Föräldern har bara varit kapabel att ge närhet ibland och på sina villkor. Barnet lär sig att det kan finnas närhet att få, och lär sig att anpassa sig så mycket som möjligt för att inte gå miste om det lilla som finns. Det börjar också rikta hela sin uppmärksamhet mot föräldern för att fånga varje chans till kontakt. Den egna lusten till lek och att prova sin förmåga i världen får sättas på paus och det blir ingen möjlighet att frigöra sig för att prova sina egna vingar. För hur frigör man sig från någon som inte är där? Det här lever sedan kvar i den vuxne och väcks till liv när någon kommer nära.

Den stora kärleken och hoppet om att det ska bli bättre

Hos den vuxna med ambivalent anknytning finns ett hopp om att en gång för alla få den stabila närhet man alltid längtat efter. Man vill ställa tillrätta och hitta den perfekta relationen där man känner sig levande och sedd. Man vill dit där det känns starkt och letar efter någon att knyta an till. Ofta bjuder den här personen på ett relationsmönster man känner igen. Först en stark känsla av kontakt och oemotståndlig attraktion. Det känns rätt och som om man blir sedd och älskad på djupet. Det här är det man alltid saknat, den själsfrände man letat efter. Äntligen. Så går tiden och närheten förbyts allt mer ett avstånd. Närheten som fanns i början blir med tiden istället till en upplevelse av djup ensamhet. Det ambivalenta mönstret gör att man går med på det här i hopp om att det ska bli bättre. Man nöjer sig med små, små tecken på närhet och kontakt. Ord som inte följs av handling kan hålla hoppet vid liv. Sen blir det bättre. Den andre verkar bli berörd eller tyr sig till en. Kanske får man vara den andres förtrogne och ta del av det innersta, på samma vis som man var sin förälders terapeut i utbyte mot en stunds närhet. Det som håller den ambivalenta kvar i relationen, är inte kärlek som man kan tro. Det är hoppet om att det ska bli bättre. Att det någon gång ska bli bra. Hoppet om att kärleken och närheten egentligen finns att få, bara anpassar sig tillräckligt. Då kommer den andre kunna komma fram och visa all sin kärlek. Om man inte kräver något, inte behöver, inte frågar efter närhet och kontakt, bara ger den andre tid och utrymme. Då.

Den smärtsamma med helande vägen som man tillsist måste gå

När det tillsist inte går längre, hamnar många ambivalenta i någon slags utmattning. När anknytningsmönstret varit triggat en längre tid, blir nervsystemet så utmattat att man kan bli en stressad, skör, ledsen och vilsen version av sig själv. Det är en svår plats, men ofta behöver man gå ända hit för att hitta motivation att göra en förändring. Kanske behöver man gå hit väldigt många gånger för att skaffa sig en rad erfarenheter av att inte lyckas få den andre att bli den villkorslöst älskande förälder man saknar. Det kan vara skrämmande att bryta samman och bli så ledsen, skör och vilsen, men det är också en möjlighet. Väggen in till dig själv, ditt sanna jag och barnet därinne, är så tunn. När ingen annan finns som kan möta allt det här i dig, måste du börja möta dig själv. Det finns två aspekter av den resan som flyter samman – mötet med barnet i dig och upplevelsen av den du egentligen är.

Barnet i dig bär din storhet

Att själv möta det vilsna barnet i dig, kan vara svårt till en början. Men barnet för dig hem till dig själv, till den du är och alltid har varit. När du möter den unga åldern inom, möter du också den tillhörighet du alltid längtat efter. Barnet är du, du är barnet och i det mötet öppnas också en kontakt med något större. Den du var innan du föddes, den du kom hit för att vara, väntar på dig där. Den du fick offra så tidigt för att ingen såg, den delen av dig vill ta form och leva med dig i världen.

I samma stund som du vänder blicken mot dig själv i stället för mot den du hoppas ska kunna ge dig det du behöver, startar en läkningsprocess. Du kommer att behöva vända tillbaka blicken till dig själv igen och igen, decennium efter decennium. Barnet i dig vill gärna leta därute, leta efter någon som kan se och finnas kvar. Det kan bara du göra.

Att släppa hoppet

Den svåraste och djupaste knuten för en ambivalent handlar om att släppa taget om hoppet. Hoppet om att det kan bli bättre i relationen, hoppet om att det en dag ska bli mer än små smulor av kontakt. Hoppet om att den andre ska arbeta med sig själv, läka och bli känslomässigt tillgänglig. Hoppet handlar i grunden om barnet i dig som inte vill ge upp kampen om att få känslomässig tillgång till sin förälder. Barnets hopp handlar om att det måste finnas en tillgänglig förälder där innanför alla lager av distans. Hoppet har hjälpt barnet att överleva, för det hade varit outhärdligt att som liten möta den djupa ensamhet som egentligen fanns där. Ett barn kan inte ta in sin förälders oförmåga, det måste tro att föräldern egentligen kan. Barnet tror sig om att kunna påverka föräldern till att kunna må bättre för att sedan kunna möta barnets behov. Det här hoppet lever kvar hos den ambivalenta. Att släppa det hoppet är den stora sorgen. Den stora, stora sorgen som det kan vara så svårt att acceptera. Att släppa hoppet i en relation är ett stort steg, men att släppa hoppet på djupet är ännu större. Det kan kännas som att ramla ner i en avgrund. Om man inte släpper hoppet på djupet, är det lätt att börja leta igen i en relation som har samma dynamik som den man just varit i. Blicken fortsätter vara fäst på den andre och den inre ensamheten bara växer. För att få den känsla av närhet och kärlek en ambivalent söker, måste blicken riktas tillbaka till en själv. Man måste släppa hoppet om den andre och komma hem till sig själv. Att på djupet släppa hoppet, kan kännas som att falla ner i en avgrund.

Avgrunden är bottenlös ända in i kärleken

Att falla ner i en avgrund är inte så farligt som det känns. Man kan uppleva att sorgen, vanmakten och smärtan håller på att förgöra en, men det är bara hoppet som är på väg att gå förlorat. Du finns kvar. Att falla är i grunden att falla ner i kärlek. På botten av smärtan, finns kärlek. Att släppa taget och falla är en förutsättning för att få uppleva hur älskad man är. Älskad av något större som både är ens sannaste jag och större än så. Det kan kännas så skrämmande att falla, som att man förlorar sig själv och bara är vilsen, skör och ledsen, men det är ofta det bästa som kan hända en. Man faller bort från sin anpassning, bort från sina försök, bort från den dynamik som ändå bara var ett falskt hopp. En tröstande livlina. Man faller bort från det hopp som gav en känsla av trygghet. Hoppet går tillsist sönder och först då kan det ersättas av något som är på riktigt. En realistisk känsla för den man är och för vad andra människor kan vara i ens liv.

Släpp hoppet om relationen och finn det du behöver

Först när du slutar anpassa dig och vänta på små smulor av närhet, blir du mottaglig för att få uppleva vad kärlek egentligen är. Kärlek är inte den traumabindning du upplevt som kärlek. Kärlek är något stilla, något som infinner sig när man är närvarande. Kärleken gör inte ont. Kärleken innebär inte att överge sig själv och gå upp i relationen, den innebär att stå kvar i sig själv även i mötet. Stå kvar med alla sina sårbara behov. Mötet med en trygg person känns så olikt mötet med en otrygg att man först kanske inte känner igen kärleken som kärlek. Den kan kännas tråkig och ointressant. Det är för att du inte får symbiosen, den som det lilla barnet behöver få med sin mamma. För att finna det du längtar efter, behöver du vara så nära dig själv, vara som i en symbios med alla dina inre åldrar. I symbiosen med dig själv, blir du till. Där finns din kreativitet, livskänsla och glädje. Det är när din blick är helt vänd mot barnet därinne som du kan känna dig hel, hel på ett sätt som inte kräver anpassning.

Tar det tid? Det kan ta ett liv.

Det här hoppet kan du behöva släppa igen och igen. Decennium efter decennium. Ju mer du arbetar med dina mönster, desto lättare blir det. Vanan att leta utanför sig själv efter någon att ha en speciell relation till, sitter så djupt. Att vända tillbaka blicken till sig själv är inget du börjar göra och så är det klart. Det är något du börjar öva på och sedan får återvända till igen och igen. Kanske resten av ditt liv. Det är inte ett problem, utan en väg. Där finns möjligheten att få ett möte igen och igen. Varje gång du vänder ditt ansikte mot dig själv, kommer du hem. Hem till det du söker. Så fortsätt komma hem. Var inte rädd för att falla, för du faller in i kärlek. You fall in love. You are a being in love.

Med värme,

Evalotta.

_____________________________________________________________________________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.

9 kommentarer till “Ambivalent anknytning – att släppa taget om relationen”

    1. Hej!
      Tack för responsen. Jag inser att prenumerera-funktionen inte kom med när vi bytte plattform. Den ska absolut finnas. Jag ska se till att få det fixat, men det kan nog ta någon vecka eller så. Håll utkik!
      Med värme,
      Evalotta.

  1. Hej!
    I din beskrivning känner jag väl igen mig. Mitt i en pågående separation efter ett 16 år långt förhållande. Jag troligen trygg i grunden (förvärvad ambivalent), min sambo undvikande.
    Ligger det inte något i dessa flyktargument, exempelvis om vi arbetade och utvecklades i våra anknytningsmönster så skulle relationen kunna vara fantastisk? Jag förstår att det inte är någon lätt förändring eller finns några garantier, men är ditt råd 100% att släppa, ge upp?
    Det är verkligen min känsla även om jag inser att det sannolikt är mina rädslor och desperation som talar till mig.

    Med vänlig hälsning,

    1. Hej!
      Tack för frågan och delningen. I grunden handlar släppandet om något i en själv. Det handlar om att släppa taget om det som skulle kunna bli om bara, och att istället möta verkligeheten precis som den är i nuet. Jag skulle aldrig säga att det inte finns hopp för en relation, jag har höga tankar om människors förmåga att växa och utvecklas. Däremot har vi väldigt begränsad kapacitet att påverka den andres läkeprocess och som ambivalent förlorar man sig lätt i hoppet om det som skulle kunna bli. Ens fokus kan hamna på relationen och långsamt överger man sig själv utan att märka när det händer. Så står man där, vilsen och tom och längtar efter att känna sig sedd, älskad, levande och hel. Det kommer aldrig den andres närvaro att kunna ge. Det kan kännas så i stunden, men då handlar det mer om att man blir en del av varandra som en slags saknad symbios. Att släppa taget är för mig att hämta hem sig själv. Om den andre av egen kraft arbetar med sina mönster och söker relationen från en ny plats, vem vet vad som händer då? Men om man inte står kvar i sig själv, faller man lätt in i den andre igen. Det känns skönt först och sedan blir det tomt när den andre aldrig kan vara den källa till villkorslös kärlek man bara kan finna i sig själv.

  2. Tack för fina ord.
    Jag måste släppa hoppet om att det skall bli bättre.
    Visst har jag en ambivalent anknytning, men det konstiga är
    att jag också bär på en undvikande anknytning.

    Varma hälsningar Erling

    1. Kanske handlar vägen om att stå kvar hos de unga åldrar inom dig som reagerar. Möta dig själv med den villkorslösa kärlek som de behöver. Att på något sätt välkomna allt i dig precis som det är, utan att försöka förändra något. Ibland är det största man kan göra att bara älska sig själv precis där man är, utan att försöka vare sig läka eller förändra. Bara famna allt. det är också en väg.

      1. Tack för ditt svar. Jag hann innan jag såg det, kontakta en Psykolog hos den vårdcentral jag går på och vi skall träffas den 12/6. Få se vad det innebär. Läser just nu Marta Cullberg Westons bok: Självkänsla på djupet. Hade den i bokhyllan. Ha det bra och skriv gärna mer om anknytning.
        Hälsningar Erling

          1. Jag har träffat en psykolog idag och det blev som jag kanske tänkte. Hon kan inte hjälpa mig.
            Fick ett namn på någon. som kanske kan hjälpa mig men det kostar. Väntar till den 2/7, då jag ska ta en hjärnröntgen å nytt. Visst håller jag på att bli senil, men tänkte att det skulle vänta till jag fick reda på vad som hänt i min barndom. Håller på att sortera i mina pärmar och har skickat ett email till dig. Men det kanske är som du skrev senast. Acceptera ditt inre och gör ingenting. Varma hälsningar Erling

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.