Därför dras du till känslomässigt otrygga personer

När det känslomässigt otrygga känns tryggt och det trygga känns otryggt

Det är som att relationen med känslomässigt trygga och känslomässigt otrygga människor är två helt olika världar där vitt skilda lagar råder. Det som gäller i den ena världen, gäller inte i den andra.

Om du har växt upp i världen av känslomässigt otrygga människor, har du lärt dig precis vad som gäller för att få höra till och bli älskad. Du klarar dig bra om du blir en mästare på att känna in, känna av, anpassa dig och fokusera på den andres behov och känslor. Du lär dig att få allt ditt eget att försvinna innan du ens har hunnit märka att det är där. Du lär dig få den andre att känna sig sedd, hörd och viktig. Du tonar in dig på vad som verkar gälla och gör alla rätt. Du lär dig att inte störa, inte vara en belastning, inte vara krånglig och behövande.

Den kärlek som finns att få, är helt beroende av att du fortsätter göra alla rätt. Den kan nämligen försvinna när som helst om du gör fel. Du lär dig att bli värdefull för den andre genom att vara den som den andre behöver. Det här är ett system som är som en closed loop mellan två personer. Ingen står stadig och autonom i sig själv. För den som hittat medberoendet som överlevnadsstrategi, är närhet synonymt med intrassling och självutplåning. Det är bra att hitta sig en strategi. På något sätt måste man hantera tillvaron man växer upp i, men det här är enormt utmattande och verkligen inte hållbart över tid.

Den modell du är så bra på

Som vuxen blir den här modellen för närhet den man känner till. Där finns den osäkerhet som man upplever som kärlek. Osäkerheten, eller rentav rädslan, får nervsystemet att gå på högvarv. I det osäkra känns det som att det händer mycket och man känner sig hemma. Älskad. Viktig. Trygg i det otrygga.

Därför dras du inte till känslomässigt trygga personer

Sedan finns det som en annan värld som det kan vara svårt att veta hur du ska relatera till. Dina strategier funkar inte. Är du van vid anpassning och medberoende, kan det vara känslomässigt svårt att veta vad du ska ha stabila relationer till. Där finns ingen sammanblandning, inget medberoende. Den andre reagerar utifrån sina känslor och behov och förväntar sig av dig att du står trygg i dig själv och gör detsamma. Här finns inget räddande, ingen invand roll att gå in i. Du kan känna dig ensam och oviktig i en sådan relation när du är van vid intrassling. Du får inget värde av att anpassa dig, den andre kanske inte ens märker det. Det blir ingen djupare kontakt för att du tonar in dig, känner in och känner av. Den andre behöver inte det, för den känner in sig själv. Ingen känner in och känner av dig, för du förväntas själv kommunicerar dina känslor och behov.

En främmande form av närhet

Känslomässigt stabila personer kommer inte att rädda dig eller behöva räddas. De vill inte vara i dig och inte heller ha dig under huden. De vill vara ett med sig själva, inte med dig. De visar sin kärlek genom att respektera dig som en autonom individ med egna känslor och behov. De är ointresserade av en dynamik där ni känner in och känner av varandra. De dras inte till en dynamik där ni på ett nästan magiskt sätt vet vad den andre behöver. En känslomässigt mogen och stabil person står i sig själv och förväntar sig att du ska göra detsamma. Det är ett helt annat sätt att vara på. Det här kan kännas ensamt och okänsligt. Som om den andre inte vill vara nära. Det blir ingen sammansmältning, ingen symbios, ingen euforisk känsla av att äntligen bli hel och att bli till i den andres blick. Du kommer inte nära genom att göra som du är van vid att göra. Du kommer nära genom att stå kvar i dig själv, visa dina genuina känslor och behov utan att rädda eller vilja bli räddad. Den andre förväntar sig av dig att du tar ansvar för det du känner och behöver. Att vara nära i en sådan här relation är något helt annat än att vara sammansmält och intrasslad. Som ett helt annat universum.

Nervsystemet behöver lära sig ett nytt språk

När man är van vid att intrassling är kärlek, kan det här kännas som ointressant mellanmjölk. Var är de starka känslorna, den där nerven som kommer med ett visst mått av osäkerhet? Det tar tid att flytta fokus från den andre till sig själv. Det tar tid för nervstsyemet att förstå att det inte behöver vara i kamp/flykt/frys-läge. Kroppen har burit ditt sanna jag så länge och behöver stor trygghet för att kunna släppa fram lite i taget av det som är du. Det kommer inte längre några förfärliga konsekvenser av att inta din plats. Det är viktigt att du lär dig möta allt hos dig med kärlek och nyfikenhet så att det kan våga sig fram. Ju mer du börjar känna in dig själv, desto mer behagligt blir det att vara med känslomässigt autonoma personer. Men ha tålamod, ge det några decennier eller resten av ditt liv. Små steg, små steg. Öva på att göra dig själv trygg i mötet med dem som inte spontant går in i dig eller vill ha dig intrasslad i sig.

Man får ha respekt för digniteten av att ha lärt sig bli trygg genom medberoende. Nervsystemets reaktioner går så fort och skapar stress i systemet. Ett litet steg i taget mot att lyssna in dig själv leder så sakteliga hem. Även om vägen år lång, leder varje litet steg på den åtminstone hemåt.

Med värme,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.