Att läka kanske är något annat än du tror

Vad innebär det egentligen att läka?

Är det att bli fri från smärtsamma känslor? Att inte längre behöva döva dem? Att sluta vara krånglig? Att slippa falla in i samma mönster igen och igen? Att bli av med sina triggers en gång för alla? Listan kan göras lång och ofta kanske det inte ens är tydligt vad som menas med att läka. Vad innebär det för dig?

En vanlig fallgrop

När man arbetar med sig själv finns alltid en risk att man försöker läka av en anledning som spär på smärtan inom. Om du vill läka för att inte vara så krånglig, inte vara så dysfunktionell, inte behöva känna svåra känslor, inte längre vara så bristfällig, då ser jag en risk att viljan att läka är en del i den anpassning som handlar om att du inte är okej som du är. Det kan bli en del av projektet med att förbättra dig själv så att du blir möjlig att vara nära, att älska. Ett sätt att få höra till. Ett sätt för att göra dig själv trygg och slippa känna skam och utanförskap. Förbättringsfällan är vanlig och råkar du hamna i den blir arbetet utan slut och tillsist ganska tröstlöst då ingen av oss är kapabel att lösa det upplevda problemet med vår mänsklighet.

En andlig dimension av läkning

För mig behöver det finnas med en andlig dimension. Kontakten med den kärlek som lever i mitt hjärta är helt avgörande. Kontakten med den inre källan, det flödande livet i mig, är det jag egentligen längtar efter i min strävan.

Arbetet med att läka behöver ske mitt i korset, mitt i skärningspunkten mellan den horisontella korsarmen: livet i tiden, i en kropp, i relation, med känslor och behov och den vertikala delen av korset: den som förbinder himmel och jord. Det behöver äga rum i kontakt med hjärtat, med den kärlek som bor där. Att läka kan annars bli ett projekt där man lätt tappar bort sig i självförbättringsfällan. Det är värdefullt att arbeta med sina sår, men minst lika värdefullt att igen och igen gå till sin sanna, friska, strålande kärna och påminna sig om vem man egentligen är. Älskad, så villkorslöst älskad och önskad in i den här världen.

Min viktigaste anknytning

Den anknytningen kommer i för mig alltid att vara den viktigaste. Min uppgift är att minnas min identitet som den älskade. Förankra mig där. När jag står rotad i den kärleken, är det inte så farligt att bli missförstådd av människor, att bli avvisad eller bortönskad. Om jag tappar den anknytningen, blir allt det där svårare. Det är oändligt viktigt att inte glömma bort vem jag är. Att stärka det friska, stärka kontakten med det. Att inte stå i vägen för den villkorslösa kärleken och tillhörigheten. Den vill kunna nå mig, flöda och fylla på. Ju mer jag tar mig tid att bara sitta vid den inre källan, desto mer vill jag vara där.

Ibland tar det tid innan jag hittar dit, innan vi får kontakt, men jag infinner mig och väntar kvar. Så småningom möts vi. Så småningom bubblar den friska källan upp inom mig och förser mig med nytt liv. Det bubblar av kärlek och det är helt omöjligt att säga om det är Gud som älskar mig eller jag som älskar Gud, för det finns ingen skillnad. Jag är i kärleken. Sett från den platsen är det inte så farligt om jag har mina skavanker. Jag är ändå värdig kärleken. Jag får ändå höra till. Jag måste inte läka. Jag kan arbeta med min läkning, men jag hör till oavsett. Och igen och igen påminns jag om att den här vetskapen ger den djupaste läkningen av alla.

Hur är det för dig?

Med värme,

Evalotta.

__________________

Vill du ha min hjälp?

Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.

Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning

När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.

Välkommen!

Med värme,

Evalotta.