Alla inlägg arkiverade under: Anknytningsmönster

Onlinekurs som kan stärka dig i en svår relation

Det kommer att komma en kurs om att arbeta med sina anknytningsmönster. Behovet är jättestort och jag har precis börjat på den. Medan du väntar på den, finns det en annan kurs som ger en jättebra grund till den kommande kursen. Jag har just gjort klart en kurs som handlar om hur du kan bli fri från självkritik och inre stränghet genom att skapa en empatisk relation till dig själv. Du får lära dig hur du kan förstå dig själv och dina känslor och behov på ett djupare plan. Den förståelsen gör att du växer i kärlek och respekt för dig själv på ett sätt som gör att självkritiken successivt försvinner eftersom den inte längre behövs. Vad har då detta med anknytningsmönster att göra, kanske du undrar. En hel massa. För att lära sig hantera sina anknytningsmönster så att de inte styr ens liv och mående för mycket, behöver man lära sig få kontakt med, förstå, bejaka och ta ansvar för sina känslor och behov. Om man kritiserar och dömer sig själv för hur man …

Så här funkar ett ambivalent anknytningsmönster – en emotionell berg- och dalbana

Starka känslor av närhet och att bli djupt berörd behöver inte vara kärlek. Det kan helt enkelt röra sig om ett triggat anknytningsmönster hos en person med ambivalent anknytning. Det blandas dock ofta samman med kärlek. Det är bra att ha koll på det här om man känner igen sig. Anknytningssystemet hos en person med ambivalent anknytning triggas lätt i mötet med en person med undvikande anknytningsmönster. De båda dras till varandra, det känns starkt och där någonstans drar det igång. Den ena vill ha mer av den ljuva närheten och den andre vill ta distans och så triggas systemen. När ett ambivalent anknytningsmönster väl är triggat, börjar det leva sitt eget liv inom en. Hos en ambivalent är anknyningssystemet dessutom extra lättväckt och man är väldigt sensitiv för risker som har med hot mot relation att göra. Därtill har man en låg aktivitet i den del av hjärnan som lugnar känslor och har därför svårt att stoppa berg-och-dalbanan av känslor när den väl dragit igång. Anknytningssystemet triggas till exempel av att den undvikande.. vill …

Det här borde inte heller gå över – om impulsplanet.

Kanske är det så att jag på impulsplanet alltid kommer att reagera som jag gör, och det är ok. Vilken frihet. I decennier försökte jag läka och programmera om mig själv så att jag skulle kunna reagera annorlunda på sådant som skrämde mig på impulsplanet. På impulsplanet får vi larm om allt som vårt system bedömer kan vara farligt. Vi får impulser med förslag på lämplig lösning på problemet – dra dig undan faran (relationen, uppgiften), attackera hotet (gå i försvar) eller spela oberörd och ta distans. Om vi låter impulsplanet styra, så får vi problem. Det är dock helt ok att reaktionerna kommer. Det som skrämmer mig kan få skrämma mig. Det jag har svårt med, kan få vara svårt. Det som slår undan fötterna för mig och gör mig otrygg borde inte gå över om det nu inte gör det. Det är ok. Jag kan istället sårbart erkänna att så här verkar det vara med mig och det är ok. Alltid ok. Så finns även det medvetna planet. Om vi står kvar när …

Det skrämmande med att vara älskad

Kan det vara skrämmande att vara älskad? Ja, faktiskt. Det kan vara skrämmande och svårt på många sätt. I synnerhet om du blir älskad för den du är och inte för något du vet att du gjort. Om du i en relation ger det den andre behöver och medvetet agerar socialt kompetent, är det inte så svårt att förstå varför den andre tycker om dig. Är du därtill en engagerad och god lyssnare, kanske den andre rentav tycker mycket om dig. Det går att förstå utifrån hur du har agerat. Så finns det då människor som verkar älska dig som du är, även om du inte gör allt det där som du vet får dem att tycka om dig. Människor som fastnar för dig för att du är du och som vill vara nära dig utan att du helt förstår varför. De som älskar dig så, kommer med en kärlek som det kan vara svårt att ta emot. Om du inte vet vad som fått dem att tycka så mycket om dig, så vet du …

Vad det egentligen handlar om när det blir svårt.

Vad handlar det om egentligen, det där som får oss att dra igång våra försvar? Jag tänker på det där som gör så vansinnigt ont att det för många inte ens går att känna, utan direkt blir något man stänger av eller försvarar sig mot. Det är så lätt att bara följa mönstren i en svår konflikt; försvara sig, stänga av, gå därifrån, ta tillbaka, ge sig, känna skuld, döma, känna skam eller göra vad som helst för att slippa känna skam. För de flesta av oss hamnar vi i våra mönster när det känns svårt, om vi inte aktivt och viljestarkt väljer att inte göra det. Mönstren leder oss bort från kontakt. Mönstren leder aldrig igenom det svåra, de gör det bara värre, intrasslat och svårlöst. Mönstren, som vi så väl känner igen i våra konflikter, finns där för att skydda något känsligt hos oss. Frågan är om de fortfarande fyller sin funktion eller om det var då. Kanske kan vi i nuläget egentligen klara oss bättre utan dem? Kanske kan vi möta de …

Otrygga anknytningsmönster, rustningen och friheten bortom.

Det kan kännas som om de otrygga anknytningsmönstren sitter väldigt djupt, och på sätt och vis gör de det. De har känslomässiga fästen långt in i oss som kan vara svåra att lossa. Ett skyddande skal Det kan kännas som om mönstren går djupt, djupt, men egentligen ligger de som ett skyddande skal runt oss. Därunder finns de vi egentligen är. Ju mer man närmar sig det inom en som ligger bortom mönstren, desto mer blir skalet som något man kan krypa ut ur och vara fri från. Kanske inte fri för gott, för mönstren kan triggas igen, men det går att krypa ur det där skalet när det har åkt fram. Man behöver inte sitta fast i sina mönster för evigt. De är som en rustning som går att ta av, även om det kan vara svårt att lyckas med det på egen hand. Man behöver ta sig igenom sårbarhetstunneln till friheten på andra sidan. Det här lär man sig inte på en kafferast, men det går. Långt in och innerst inne Om man …

När anknytningsmönstren slår klorna i en

Trancen Man kan lugnt säga att triggade anknytningsmönster är starka krafter. Impulsen att fly, stöta bort eller rädda relationen kan bli som ett tranceliknande tillstånd som tar över inombords. Stresspåslaget är stort och det går inte att få kontakt med sig själv, bara med mönstren. Det är ett obehagligt tillstånd som är ganska outhärdligt att vara i. Det gäller att hitta en väg ut. Det finns säkert flera vägar, men den snabbaste vägen jag känner till är sårbarhet. Med sårbarhet menar jag det inom en som finns under försvaren, känslor och upplevelser där man känner sig utsatt. Trancen är ett slags försvar, ett skydd. Sårbarhet är det utsatta, känsliga som skyddet försöker skydda. Problemet blir att man också blir avstängd från kontakt med sig själv när skydden åker upp. För att verkligen komma ur det obehagliga tillståndet, behöver man få kontakt med det som finns därunder. Kan man i det läget hitta kontakten med det sårbara och välkomna den känslan, skiftar det. Trancen släpper och något mjuknar på insidan. Livet börjar pulsera inom en igen. …

Ambivalent anknytningsmönster – om att förlora sig själv i relationen och bli en skör, vilsen version av sig själv.

Mötet Det brukar börja så vackert. Man möts och får den där närheten man längtat efter i hela sitt liv. Det blir en så speciell kontakt, som att möta någon som är som man själv, med samma sorts känslighet och sår. En unik förståelse finns där, en igenkänning, något djupt som drar. Mönstren Ganska snart blir mönstren kännbara. Den ambivalenta vill ha tillbaka den där närheten som fanns i början. Vart tog den vägen? Varför drar sig den andre undan? En självmedvetenhet växer fram och man börjar försöka akta sig för att göra fel för att få den andre att sluta dra sig undan. I tro att man har orsakat den andres undvikande beteende med sina egna behov av närhet, börjar man tona ner sig själv och fokusera på den andre. Dansen På insidan, i känsloliv och huvud, kretsar allt kring den andre. Allt annat tappar färg och mening och man får anstränga sig för att finna engagemang för något annat än den närhet man så intensivt försöker få tillbaka. När man försöker sträcka sig …

Undvikande anknytningsmönster – upplevelsen av krav, att tappa sig i anpassning och bli missförstådd.

Krav Om man har en undvikande anknytning, upplever man inte sällan andras behov som krav. Man sätter den andres behov först och försöker uppfylla dem i sina relationer. De egna behoven försvinner lätt bort när man är i en nära relation. Behoven finns där, men vilka de är och hur man får kontakt med dem kan vara svårt att få fatt på. Med tiden kan man bli trött på den andre som man upplever som krävande, för man tycker att man inte får något eget utrymme. Det är som om man bara måste anpassa sig till den andres behov, att det inte finns något alternativ så länge man inte är helt ensam. Det är också väldigt svårt att uttrycka sina egna behov och stå upp för dem när man inte ens vet vilka de är. Om man upplever krav i relationen, tar det bort glädjen att vara nära och lusten till relationen. Kraven kanske inte ens finns där, utan bara är något man upplever för att man alltid upplevt det så. Att genast försöka möta …

Anpassning och sårbarhet – att förändra sina anknytningsmönster

Energislukande anpassningsmönster kan vi alla hamna i och det kan ta bort både glädjen, närheten och lusten till en relation. Inte bara personer med otrygga anknytningsmönster kan hamna där, utan de flesta av oss. Det här handlar om anpassning; vad det kan göra med en, varför vi går in i den och hur vi kan börja ta oss ur den.Att förstå det här är också ett viktigt steg för att förändra sina anknytningsmönster. Det kan ta emot att arbeta med sina anpassningsmönster och vanligtvis gör vi det inte förrän vi måste. När smärtan i hur de begränsar oss och hindrar oss från att få det som är viktigt för oss i våra liv blir större än obehaget i att ta tagit i jobbet, då kan något börja hända. Anpassningens funktion och kostnad Anpassning är ett vanligt sättet att hantera känslomässig anspänning på. När något känns obehagligt försöker vi ofta spontant göra det som kan få obehaget att försvinna eller åtminstone minska. Vi anpassar oss i stunden och gör det som vi märker fungerar, kanske utan att …