Känner du igen dig i att du dras till relationer där det blir en viss typ av energi? En känsla av kontakt, igenkänning, att höra ihop och förstå varandra på ett väldigt speciellt sätt? Ofta är energin stark, elektrisk, och relationen berör på djupet. Har du försökt fördjupa en sådan relation och märkt att det inte är det lättaste? Det som till en början verkade vara så självklart, visar sig ganska snart vara svårt och arbetsamt. Det blir känslomässigt intensivt och du dras in i något som du antingen får en impuls att fly bort ifrån eller en impuls att vilja vara nära mest hela tiden. Den här typen av relationer är vanliga och beror på de anknytningsmönster vi har med oss sedan vi var små. Det är starka krafter och vi tenderar att upprepa de här mönstren igen och igen genom livet. Det tar mycket energi och gör att det blir svårt att vara kvar i relationen eller att må bra i den. Det finns dock mycket man kan göra för att slippa det …

Stressen sprider sig, ångesten ökar. Obehaget växer och det blir snudd på outhärdligt. Det blir avgörande viktigt att ses för att mildra smärtan. Eller – det blir helt omöjligt att ses, eftersom obehaget växer till förlamande ångest. Det går inte. Den undvikandes obehag växer och växer. Kanske växer det ikapp med självanklagelserna över att vara en hopplös person som inte fungerar, en som bara gör folk besvikna. Kanske blir det så outhärdligt med ångest-stressen att all glädje inför den andre helt försvinner. Det blir som en fråga om överlevnad. Det här händer ju inte med människor som inte kommer så nära, så valet blir lätt: håll de som kommer nära på avstånd och var med dem som inte väcker upp det här jobbiga inom. Den ambivalentas smärta växer. Stressen, ångesten…försöken att anpassa sig och sina behov till den andre, att inte vara krävande, att inte vara så på…alla försök att inte vara för mycket, och ändå går det inte. Sorgen över att kontaktförsök landar som krav istället för att tas emot som något fint. Självkänslan …

Det är djupast dig själv du söker i den andre. Det kan vara så innerligt svårt att släppa en relation som i början gav precis allt man någonsin längtat efter. Intensiv närhet, blicken som ser, samhörighet och igenkänning av ett slag som känns så rätt och självklar. Det är ju som att komma hem. Så går det en tid och svårigheterna kryper på. Intensiteten och närheten avtar, den ena behöver space och drar sig bort från närheten och den andra saknar och försöker få tillbaka den förlorade skatten. Jag har redan skrivit mycket om den dynamiken, så det här inlägget handlar om vad vi egentligen söker i relationen, hos den andre. Hur fantastisk ambivalent-undvikanderelationen än var i början, är det inte ovanligt att tillsist komma till en punkt där man behöver ur den nedbrytande dynamiken. Ofta motvilligt och med smärta. Har man tappat sig in i anpassning, blivit en spillra av sig själv eller bara känner stress och obehag, då behöver man hämta tillbaka sig själv. Då behöver man gå till botten med sina mönster …

”If you have come here to help me, you are wasting your time. But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together.” (Lilla Watson och hennes grupp.) Jag kan inte hjälpa någon att läka och utvecklas om jag håller en distans. Jag kan vara professionell och ha mitt fokus på den andres process medan jag arbetar, men inombords behöver jag vara öppen, beröras och låta det som sker i mötet få genklang även i mitt egen inre. Om jag inte gör det, blir det inget verkligt möte. Jag tror på mötet och det som sker när vi verkligen är närvarande inför varandra. När jag tänker tillbaka är det aldrig de som sagt rätt saker eller haft ordning på sitt eget liv som har hjälpt mig mest. Det är verkliga, sårbara människor som inte försökt lösa mina problem eller fixa mig, utan bara i kärlek varit där. Det händer något när vi möts så. Att bli sedd av någon som inte dömer, öppnar för livets alla goda …

Det kommer att komma en kurs om att arbeta med sina anknytningsmönster. Behovet är jättestort och jag har precis börjat på den. Medan du väntar på den, finns det en annan kurs som ger en jättebra grund till den kommande kursen. Jag har just gjort klart en kurs som handlar om hur du kan bli fri från självkritik och inre stränghet genom att skapa en empatisk relation till dig själv. Du får lära dig hur du kan förstå dig själv och dina känslor och behov på ett djupare plan. Den förståelsen gör att du växer i kärlek och respekt för dig själv på ett sätt som gör att självkritiken successivt försvinner eftersom den inte längre behövs. Vad har då detta med anknytningsmönster att göra, kanske du undrar. En hel massa. För att lära sig hantera sina anknytningsmönster så att de inte styr ens liv och mående för mycket, behöver man lära sig få kontakt med, förstå, bejaka och ta ansvar för sina känslor och behov. Om man kritiserar och dömer sig själv för hur man …

Starka känslor av närhet och att bli djupt berörd behöver inte vara kärlek. Det kan helt enkelt röra sig om ett triggat anknytningsmönster hos en person med ambivalent anknytning. Det blandas dock ofta samman med kärlek. Det är bra att ha koll på det här om man känner igen sig. Anknytningssystemet hos en person med ambivalent anknytning triggas lätt i mötet med en person med undvikande anknytningsmönster. De båda dras till varandra, det känns starkt och där någonstans drar det igång. Den ena vill ha mer av den ljuva närheten och den andre vill ta distans och så triggas systemen. När ett ambivalent anknytningsmönster väl är triggat, börjar det leva sitt eget liv inom en. Hos en ambivalent är anknyningssystemet dessutom extra lättväckt och man är väldigt sensitiv för risker som har med hot mot relation att göra. Därtill har man en låg aktivitet i den del av hjärnan som lugnar känslor och har därför svårt att stoppa berg-och-dalbanan av känslor när den väl dragit igång. Anknytningssystemet triggas till exempel av att den undvikande.. vill …