Otryggt undvikande anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt undvikande anknytningsmönster.

Anknytningen:

Att knyta an är livsviktigt för ett litet barn. Hur anknytningen blir påverkas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster vi utvecklar påverkar sedan hur vi som vuxna skapar nära band till andra (knyter an). Det påverkar vad vi förväntar oss i en relation, hur vi upplever närhet och hur vi beter oss när någon kommer nära. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Hur kan en otrygg anknytning uppstå?

Om man växt upp med föräldrar som inte ser, förstår och kan möta ens känslor och behov, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Att bli avvisad och övergiven av en förälder (även emotionellt) är för ett litet barn förenat med livsfara. Man kan inte riskera det och utvecklar därför en strategi för att få någon form av trygghet.

Om man utvecklat ett undvikande anknytningsmönster har man lärt sig att trycka ner sina känslor och behov, då det hotar närheten till föräldern minst. Man tappar så småningom kontakten med känslorna och behoven och blir väldigt bra på att klara sig själv. Det här följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något obehagligt; risk för övergivande och förlust av självständighet (som man behöver om man ska klara sig själv).

Närhet, stress och kärleksrelationer

En undvikande vill spontant undvika närhet, eftersom den skapar stress i systemet. Eftersom närhet är förknippat med stress och otrygghet, är dragningen till oberoende starkare. I ens system ligger en djup erfarenhet av att oberoende är det som ger en störst möjlighet att klara sig. Att klara sig själv känns tryggare än att vara beroende av andra. Tillit till andra kan vara svårt.

Det här kan skapa svårigheter när man vill vara i en relation. Det kan vara svårt att få ihop behovet av frihet och självständighet med de förväntningar på närhet och närhetens centrala roll i en kärleksrelation. Det kan bli en inre slitning mellan egna behov och andras förväntningar. I en relation till en ambivalent kan den där dansen mellan närhet och distans uppstå. Den undvikande håller distans och den ambivalenta försöker få kontakt och närhet. Den undvikande levererar lite närhet men tar sedan en större distans. Den ambivalenta försöker då än mer att komma nära på olika sätt och den undvikande drar sig undan än mer. Till sist känner sig den ambivalenta övergiven och drar sig undan och blir hård och kall. Den undvikande kommer då tillbaka för att rädda relationen och när kontakten är etablerad igen så börjar det om.

Man kan, som undvikande, känna en djup ensamhet även när man är i en relation, som om den där känslan av att hitta hem inte riktigt vill infinna sig. Det är inte lätt att veta hur man egentligen ska göra för att få alla sina behov tillgodosedda.
Att binda sig kan skapa stress och en klaustrofobisk känsla, även om man älskar personen i fråga.

Man kan vilja hålla en dörr öppen och dra sig för att binda sig till saker som familjebildning, samboskap, giftemål etc; allt för att inte förlora den frihet (och trygghet) som finns i oberoendet. 
Att leva ensam kan ibland verka som en bra idé för att slippa de problem som närhet för med sig. Det är lätt att glömma att man inte trivs med det heller, för även om det är svårt, så är närhet ett viktigt behov även för en undvikande. 

Närhet, frihet och distans

Närhet så. Vad gäller närhet kan det för en undvikande räcka med att ha varandra. Man måste inte vara tillsammans hela tiden, inte vara så fysiskt och känslomässigt nära. Önskeläget är att finnas där i varandras liv på ett sätt där man ändå kan ha kvar sin frihet.

Det bästa skulle vara att få komma och gå i en relation; att kunna få närhet när man själv känner för det, utan krav på att hela tiden vara tillgänglig för den andre. Närhet är svårt. Man förväntas ge närhet i en relation, men det känns inte naturligt. 

Om relationen känns trygg kan man börja skapa en distans till den andre. Håller man en distans, minskar risken för att bli övergiven och att förlora sin självständighet. Att involvera andra i sitt känsloliv känns inte naturligt, i synnerhet inte som man ofta inte ens vet vad man känner.

När närheten är för intensiv, kan man stöta bort eller distansera sig. Det är egentligen inte den andre man vill stöta bort, utan det som skapar stress och ofrihet. Närheten. Fast det är egentligen inte närheten i sig som är problemet, utan det som är förknippat med närhet. Krav. Den förlorade självständigheten och friheten. Den andres känslor och behov som tar över och som man anpassar sig till för att slippa bli lämnad. Risken att förlora sitt oberoende. Risken att bli övergiven. Smärtan i att inte bli förstådd.

Det finns alltid en risk att man börjar leverera den närhet som den andre vill ha och anpassar sig tills man får svårt att få luft. Då kan man distansera sig i timmar eller dagar eller stöta bort den andre genom bråk.

Strategier för att inte komma nära

Det finns en rad saker man kan göra för att slippa knyta an. Om man ”slår av” (deaktiverar) sina anknytningsimpulser, så kan man skydda sig från den stressande närheten och risken att bli övergiven. Det händer automatiskt tills man aktivt arbetar med att hejda sig själv, och även då kan det hända. Det som från början var ett överlevnadsskydd, för i vuxen ålder mest med sig problem och en känsla av tomhet och meningslöshet.

Några vanliga deaktiveringsstrategier:

– Säga att man inte är redo att binda sig, men ändå stanna i relationen.

– Hitta och störa sig på brister hos sin partner.

– Tänka på och idealisera en före detta partner (glömma bort varför det tog slut och att man kände sig lika instängd i den relationen).

– Flörta med andra.

– Inte säga ”jag älskar dig” men antyda att man har känslor för den andre.

– Dra sig undan när relationen funkar bra (inte ringa efter en lyckad date, starta bråk när närheten känns för intensiv etc).

– Gå in i omöjliga, ”säkra” relationer som med någon som är gift

– Bli mentalt frånvarande med sin partner

– Ha hemligheter och låta saker vara otydliga för att känna sig oberoende och fri.

– Undvika fysisk närhet

Man kan ha god hjälp av att lära sig känna igen de saker man själv gör för att skydda sig och öva på att inte agera på dem. Som undvikande behöver man ju närhet, även om det kan vara svårt.

Avslutningsvis vill jag betona att oavsett hur svårt man kan ha att trivas med närhet och hur dysfunktionell man kan bli när mönstret slår klorna i en, så är det inget fel på en. Det är viktigt att förstå att man har sina skäl och gör sitt bästa. Ungefär 25% av alla vuxna har det här mönstret i sig och har inga problem med det i sin vardag. Problemen uppstår när någon kommer nära (vilket i och för sig också kan vara en del av ens vardag). I lite mindre nära relationer kan en undvikande vara mycket charmerande, trevlig, social och välfungerande, då de inte utgör ett hot och triggar anknytningssystemet. Man får försöka förstå, inte döma, hejda sig och öva. Så sakteliga kan en undvikande bli allt mer trygg även med att komma nära.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/undvikande-anknytningsmonster-forsta-ta-hand-om-och-kom-vidare

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster