Hoppa till innehåll

Otryggt undvikande anknytningsmönster

Vi har våra skäl:

Hur vi än agerar i våra nära relationer, försöker vi bara möta våra behov efter bästa förmåga. Kanske fungerar det vi gör, kanske inte, men vi har våra skäl. Det är viktigt. Det finns inget som är fel, bara något att förstå. Det här är tänkt som ett sätt att bättre förstå hur man kan fungera om man har med sig ett otryggt undvikande anknytningsmönster.

Anknytningen:

Att knyta an är livsviktigt för ett litet barn. Hur anknytningen blir påverkas av våra tidiga, upprepade erfarenheter av närhet. Det anknytningsmönster vi utvecklar påverkar sedan hur vi som vuxna skapar nära band till andra (knyter an). Det påverkar vad vi förväntar oss i en relation, hur vi upplever närhet och hur vi beter oss när någon kommer nära. Mönstret etableras tidigt i oss och blir det naturliga sättet att vara; det vi är vana vid och som kommer automatiskt. Har vi ett otryggt anknytningsmönster, kan det försvåra livet för oss i de nära relationer vi har som vuxna. Ju mer vi förstår de mönster vi har, desto lättare är det att förändra dem med tiden.

Hur kan en otrygg anknytning uppstå?

Om man växt upp med föräldrar som inte ser, förstår och kan möta ens känslor och behov, kan ett otryggt anknytningsmönster utvecklas. Att bli avvisad och övergiven av en förälder (även emotionellt) är för ett litet barn förenat med livsfara. Man kan inte riskera det och utvecklar därför en strategi för att få någon form av trygghet.

Om man utvecklat ett undvikande anknytningsmönster har man lärt sig att trycka ner sina känslor och behov, då det hotar närheten till föräldern minst. Man tappar så småningom kontakten med känslorna och behoven och blir väldigt bra på att klara sig själv. Det här följer med in i vuxen ålder där närhet förknippas med något obehagligt; risk för övergivande och förlust av självständighet (som man behöver om man ska klara sig själv).

Närhet, stress och kärleksrelationer

En undvikande vill spontant undvika närhet, då eftersom den skapar stress i systemet. Eftersom närhet är förknippat med stress och otrygghet, är dragningen till oberoende starkare. I ens system ligger en djup erfarenhet av att oberoende är det som ger en störst möjlighet att klara sig. Att klara sig själv känns tryggare än att vara beroende av andra. Tillit till andra kan vara svårt.

Det här kan skapa svårigheter när man vill vara i en relation. Det kan vara svårt att få ihop behovet av frihet och självständighet med de förväntningar på närhet och närhetens centrala roll i en kärleksrelation. Det kan bli en inre slitning mellan egna behov och andras förväntningar. I en relation till en ambivalent kan den där dansen mellan närhet och distans uppstå. Den undvikande håller distans och den ambivalenta försöker få kontakt och närhet. Den undvikande levererar lite närhet men tar sedan en större distans. Den ambivalenta försöker då än mer att komma nära på olika sätt och den undvikande drar sig undan än mer. Till sist känner sig den ambivalenta övergiven och drar sig undan och blir hård och kall. Den undvikande kommer då tillbaka för att rädda relationen och när kontakten är etablerad igen så börjar det om.

Man kan känna en djup ensamhet även när man är i en relation, som om den där känslan av att hitta hem inte riktigt vill infinna sig. Det är inte lätt att veta hur man egentligen ska göra för att få alla sina behov tillgodosedda.
Att binda sig kan skapa stress och en klaustrofobisk känsla, även om man älskar personen i fråga.

Man kan vilja hålla en dörr öppen och dra sig för att binda sig till saker som familjebildning, samboskap, giftemål etc; allt för att inte förlora den frihet (och trygghet) som finns i oberoendet. 
Att leva ensam kan ibland verka som en bra idé för att slippa de problem som närhet för med sig. Det är lätt att glömma att man inte trivs med det heller, för även om det är svårt, så är närhet ett viktigt behov även för en undvikande. 

Närhet, frihet och distans

Närhet så. Vad gäller närhet kan det för en undvikande räcka med att ha varandra. Man måste inte vara tillsammans hela tiden, inte vara så fysiskt och känslomässigt nära. Önskeläget är att finnas där i varandras liv på ett sätt där man ändå kan ha kvar sin frihet.

Det bästa skulle vara att få komma och gå i en relation; att kunna få närhet när man själv känner för det, utan krav på att hela tiden vara tillgänglig för den andre. Närhet är svårt. Man förväntas ge närhet i en relation, men det känns inte naturligt. 

Om relationen känns trygg kan man börja skapa en distans till den andre. Håller man en distans, minskar risken för att bli övergiven och att förlora sin självständighet. Att involvera andra i sitt känsloliv känns inte naturligt, i synnerhet inte som man ofta inte ens vet vad man känner.

När närheten är för intensiv, kan man stöta bort eller distansera sig. Det är egentligen inte den andre man vill stöta bort, utan det som skapar stress och ofrihet. Närheten. Fast det är egentligen inte närheten i sig som är problemet, utan det som är förknippat med närhet. Krav. Den förlorade självständigheten och friheten. Den andres känslor och behov som tar över och som man anpassar sig till för att slippa bli lämnad. Risken att förlora sitt oberoende. Risken att bli övergiven. Smärtan i att inte bli förstådd.

Det finns alltid en risk att man börjar leverera den närhet som den andre vill ha och anpassar sig tills man får svårt att få luft. Då kan man distansera sig i timmar eller dagar eller stöta bort den andre genom bråk.

Strategier för att inte komma nära

Det finns en rad saker man kan göra för att slippa knyta an. Om man ”slår av” (deaktiverar) sina anknytningsimpulser, så kan man skydda sig från den stressande närheten och risken att bli övergiven. Det händer automatiskt tills man aktivt arbetar med att hejda sig själv, och även då kan det hända. Det som från början var ett överlevnadsskydd, för i vuxen ålder mest med sig problem och en känsla av tomhet och meningslöshet.

Några vanliga deaktiveringsstrategier:

– Säga att man inte är redo att binda sig, men ändå stanna i relationen.

– Hitta och störa sig på brister hos sin partner.

– Tänka på och idealisera en före detta partner (glömma bort varför det tog slut och att man kände sig lika instängd i den relationen).

– Flörta med andra.

– Inte säga ”jag älskar dig” men antyda att man har känslor för den andre.

– Dra sig undan när relationen funkar bra (inte ringa efter en lyckad date, starta bråk när närheten känns för intensiv etc).

– Gå in i omöjliga, ”säkra” relationer som med någon som är gift

– Bli mentalt frånvarande med sin partner

– Ha hemligheter och låta saker vara otydliga för att känna sig oberoende och fri.

– Undvika fysisk närhet

Man kan ha god hjälp av att lära sig känna igen de saker man själv gör för att skydda sig och öva på att inte agera på dem. Som undvikande behöver man ju närhet, även om det kan vara svårt.

Avslutningsvis vill jag betona att oavsett hur svårt man kan ha att trivas med närhet och hur dysfunktionell man kan bli när mönstret slår klorna i en, så är det inget fel på en. Det är viktigt att förstå att man har sina skäl och gör sitt bästa. Ungefär 25% av alla vuxna har det här mönstret i sig och har inga problem med det i sin vardag. Problemen uppstår när någon kommer nära (vilket i och för sig också kan vara en del av ens vardag). I lite mindre nära relationer kan en undvikande vara mycket charmerande, trevlig, social och välfungerande, då de inte utgör ett hot och triggar anknytningssystemet. Man får försöka förstå, inte döma, hejda sig och öva. Så sakteliga kan en undvikande bli allt mer trygg även med att komma nära.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/undvikande-anknytningsmonster-forsta-ta-hand-om-och-kom-vidare

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster

14 kommentarer till “Otryggt undvikande anknytningsmönster”

  1. Hej och tack för en jättefin blogg med många fina texter!

    Jag tror jag har en undvikande anknytning ( främst) har nog lite av de andra i mig också. Men som du skrev i början av texten känner jag igen svårigheten i att känna mina känslor, känna vad jag vill göra, ATT jag vill göra saker. Går oftast med på den andras behov och försöker uppfylla dom i relationer. Ofta går det så långt att jag hinner bli sur och trött på att den anra ” kräver” så mycket av mig. När det kanske egentligen handlar om att jag inte uttryckt mina egna behov. Hur ska man göra för att inte hamna där, i anpassandet jämt? Det är som att det är det enda sättet jag vet att knyta an på..

    Sen tycker jag det känns skamligt att som kvinna vara undvikande och ha svårt för närhet eftersom det nästan förväntas av kvinnorollen att kunna vara känslomässig jämt och vilja vara nära. Det blir ett dömande för mig det där. Jag dömer mig själv så hårt för att jag inte lyckas ha en relation och för att jag aldrig känner särkilt starka känslor, utan mest apati. Ovanpå det får man ofta höra, tycker jag, att vi undvikande är oschyssta. Mest från ambivalenta. Det blir en negativ stämpel tycker jag som porträtterar undvikande personer som riktiga as som bara sticker och tänker på sig själva. Men det är ju inte hela sanningen.

    1. Hej Matilda! Tack för din feedback och det du berättar om. Jag förstår verkligen att det kan vara som du skriver! Jag postar ett inlägg idag som handlar om anpassning och hur man kan börja hitta till kontakt istället för att tappa sig i anpassning. Jag vill gärna svara an till det du skriver i ett blogginlägg om fenomenet (för du är långtifrån ensam om det där). Håll utkik! Med värme, Evalotta.

    2. Matilda! Jag har skrivit inspirerad av din kommentar idag. Det ligger under ”anknytningsmönster”. Hjälp mig gärna med fler frågor eller förtydliganden om du tycker att det är något viktigt som jag missat.

  2. Mycket intressant artikel. Stycket om deaktiveringsstrategier gav mig nya insikter i egenupplevd relation.
    Finns det relation mellan otryggt undvikande anknytningsmönster och alexitymi?

  3. Vad händer när en trygg person möter en otrygg undvikande? Jag tänker mig att en person med trygg anknytning i regel skulle se den undvikandes beteende som oacceptabelt och snabbt dra öronen åt sig? Till skillnad från en med ambivalent anknytning som istället knyter an desto mer intensivt till den undvikande?

    1. Så blir det ja. Vi trygga fattar snabbt att något inte står rätt till och avslutar relationen (de kan försvinna i flera veckor åt gången så man känner att en relation inte är lönt) och det sätter igång övergivenhetsrädsla hos den otrygga och så är det igång. Hade ett 4 år långt helvete med en. Min erfarenhet är att de är oerhört svåra att bli av med. De accepterar inte en brytning och respekterar inte ens vilja pga separationsångesten. Man får helt och hållet stänga ute dem från all kontakt när man gått.

  4. Jag är undvikande och min pojkvän är ambivalent. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag undrar dock om det är möjligt att en undvikande och en ambivalent nästan byter roller? Vår relation var som en sagodröm i början, sen har den varit väldigt slitsam. Han var svartsjuk och kontrollerande. Till slut slöt han sig totalt och drog sig undan. Nu när vi ses är han bara sluten och känns aldrig närvarande. Det är jag som istället är känslosam, gråter och försöker få kontakt. Så har det pågått i flera månader. Hur ska jag göra för att få honom att öppna upp igen. Varje gång jag drar mig undan blir han antingen ledsen, arg eller beter sig som att han inte bryr sig. Men när jag anstränger mig för att prata med honom går det inte. Jag känner att jag har förlorat mig själv.

    1. Hej.
      Ja, visst kan man byta roller. Det låter oerhört slitsamt och jobbigt, det du beskriver. Precis som du beskriver, förlorar man sig själv och då mår man inte bra. Mitt råd är att i första hand försöka hitta tillbaka till dig själv snarare än till honom. Du behöver inte honom för att få kontakt med dig själv och känna mening, känna dig levande. Det kan kännas så, men det är inte så. Ni behöver hitta ut ur det mönster ni fastnat i och det görs bäst genom att var och en arbetar med sina egna otrygga reaktioner. Ni kan inte nå varandra när ingen av er är i kontakt med sig själv. Ni behöver hitta tillbaka till er själva för att kunna mötas. Det finns ingen quickfix här tyvärr, men väl mycket man kan göra. Man kan arbeta med sitt mönster med en bra terapeut, man kan få hjälp av mig genom mina onlinekurser eller så finner man sina egna sätt. Ett första steg för er för att kunna mötas kan vara att ni båda ser och pratar om mönstret. Kanske blir det också lättare om du släpper fokuset på honom och koncentrerar dig på dig själv (även om du kanske inte vill det). Med värme, Evalotta.

  5. Hej Evalotta!

    Jag har en undvikande partner och är.skälv ambivalent. Han har starka känslor för.mig men bestämmer att de inte duger för att han inte känner rätt efter att vi träffats.

    Han letar fel hos mig som sedan fattar beslut kring. Antar att jag är.på ett visst vis och naturligtvis det minst fördelaktiga. Men när vi pratar om det och jag ger exempel på hur jag hade kunnat tänka kring ngt som han gör i tre alternativ och valt det mest fördelaktiga tex. Så fattar han att det han gör genom att bestämma hur jag är är lite knasigt..

    Jag vet inte hur mkt mer tålamod jag ska ha med den här personen. Han påstår sig ha glömt hur han kände för mig från början. Han har sagt stora fina ord om att jag känns så himla rätt och att han vill ge mig allt.

    Kan inte säga att han tycker om mig men tycker att det är dags att börja säga att man älskar varandra?! Han har bestämt utan att dela med sig av det till mig, för än jag gång på gång frågat vad som är fel nu. Jo då är det fel på vär relation för att efter så här lång tid så borde man säga det.

    Det han missar är ju att han gång på gång gör mig otrygg i relationen och även sig själv. Genom att inte ta emot den kärlek jag ger eller fullt ut själv ge den kärlek han vill ge mig. Han vill inte ge 100.för han vet inte om jag är rätt.

    Suck. Det är väldigt väldigt ledsamt alltihop för vi har det verkligen roligt och trevligt och så sent som i söndags kände han lycka med mig. Ngt som är viktigt i ett förhållande för honom.

    Men tydligen är det mer värt om det kännas efteråt. När vi gått till jobbet eller när han är hemma hos själv och jag är hemma hos mig själv.

    Vad ska jag göra?

    1. Hej!
      Du kommer fortsätta få det du får nu. Du kommer inte få något annat om han inte gör ett gediget arbete med sig själv i terapi. Han kan inte ”bättre sig” med viljans kraft, för han har djupt liggande goda skäl till att han gör som han gör (som inte har med dig att göra). Goda skäl utifrån vad han lärt sig om närhet.

      Så mitt svar blir några frågor:
      Hur mår du av att leva med honom? Vill du må så? Vad gör det med dig att dras in i det mönstret?
      Vad är viktigt hos dig hos en livskamrat och ger han dig det?

      Titta på nuet, inte på hur det skulle kunna bli om bara.

      Med värme,
      Evalotta.

  6. Pingback: 6 skillnader mellan kärlek och ett triggat anknytningsmönster – Evalotta Stiernholm

  7. Hej!

    Jag frågar mig själv varför jag fortfarande är singel och tittar tillbaka på min dejtinghistoria. Där kan jag se att jag har inlett många kortvariga, intensiva relationer med killar. Ofta killar som jag vet att jag inte ser någon framtid med. Jag har dejtat mer stabila killar också, där mitt intresse varit starkt i några veckor för att sedan svalnat helt och hållet. Till och med på den nivån ibland att jag inte klarar av att persone berör mig ens.

    Jag vill så himla gärna leva ihop med någon och dela närheten ihop så detta oroar mig varje dag. Särskilt då min mamma varit singel nästan hela mitt liv.

    Hälsningar från Sanna

    1. Hej Sanna!

      Tack för det du delar. Jag förstår verkligen att du vill hitta en person som du kan leva ihop med och dela närheten. Mönstren sitter djupt, men det går att arbeta med dem och gå mot att bli mer trygg. Om du har tid och råd, rekommenderar jag dig att hitta en bra psykoterapeut där kan du arbeta med dina anknytningssår. Sedan har jag en onlinekurs där du får arbeta med ditt anknytningsmönster. Går du den, finns jag tillgänglig på mail hur mycket du vill helt fritt.
      Det finns mycket du kan göra för att hjälpa dig själv, men jag rekommenderar dig att ta hjälp. Bra hjälp. Du kan läka, men det tar tid och behöver få göra det.

Lämna ett svar till Evalotta Stiernholm Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.