Hoppa till innehåll

När en undvikande och en ambivalent är tillsammans

Jag lovade att skriva mer om hur det kan bli när en undvikande och en ambivalent är i relation med varandra. Här kommer ett försök att visa på dynamiken som kan gå igång.

En berg- och dalbana

När en undvikande och en ambivalent möts och kommer varandra nära, är det som att först färdas till himlen och sedan kastas in i en väldigt slitsam inre turbulens. Det är starkt och det är svårt. Det får den ambivalentas alarmsystem att gå på högvarv och de otrygga anknytningsmönstren att ständigt vara aktiverade. Det får den undvikandes alarmsystem att gå igång, men anknytningsmönstrena att slås av. Här börjar dansen mellan närhet och distans, mellan att dra till sig och stöta bort. Det finns så många sätt att beskriva detta på, men jag väljer att göra det genom att beskriva möjliga scenarier och inre dialoger. Jag kallar personerna Am (ambivalent) och Un (undvikande).

Mötet

Am går på rosa moln efter mötet med Un. Den närheten…mötet med Un gav allt Am alltid önskat sig. Djup kontakt, sårbarhet, närvaro, en djup känsla av samhörighet och kärlek. Det här är den perfekta relationen! Am vill vara med Un hela tiden och i början ses de ofta.

Un är berörd av mötet med Am, men samtidigt kluven. Un behöver närheten som uppstår med Am, men närhet är samtidigt förknippat med obehag. Un behöver frihet. Un vet att det är viktigt att ge närhet, för gör man inte det kan man bli lämnad. Ger man för lite kan man behöva vara med om sånt som är obehagligt, som att den andre blir besviken, hård, kall och stöter bort. Det vill Un inte och ger därför Am den närhet som får Am att vilja vara kvar.

Mönstren går igång

Am hör av sig ofta, vill ses igen och igen. I Un växer stressen och obehaget, det börjar bli svårt att andas men Un förstår att man måste ge närhet för att inte bli lämnad. Tillsist måste Un få luft och stöter bort Am, som blir förtvivlad. Am förstår ingenting, skickar meddelanden och ringer, men Un orkar inte svara. Nu får Un lite luft och space. Det går några dagar där Un håller sig för sig själv. Am måste förstå att Un har andra saker som också är viktiga. Am kan inte kräva närhet, tycker Un, som har börjat se på Ams högst normala närhetsbehov som en belastning.

Rädslan för att bli övergiven

Am känner sig övergiven och behöver skydda sig mot Un. När Un väl hör av sig är Am hård och kall. Det gör så ont i hjärtat att distans är det enda som funkar. Am hoppas att Un ska knacka hål på distansen och be om att få vara nära igen.

I Un hade rädslan för att bli övergiven gripit tag efter ett par dagars tystnad. Un förstår att man måste ge mer och närmade sig Am igen. När kylan och hårdheten slår emot Un, går den rakt in i systemet som en bekräftelse på Uns misslyckande. Det gör så ont. Un förstör sina relationer. Un sårar andra. Un är värdelös. Skammen gör sig påmind och Un drar sig undan.

Un behöver ju närhet egentligen, men det har blivit så skadat. Närhet förknippas omedelbart med krav, krav som innebär att Uns behov måste stå tillbaka. Un har ett stor behov av frihet och oberoende. Varför? Un vet inte, det bara är så. Att känna sig fångad och trängd tar fram Uns flyktmekanismer och de är så starka. När Un var liten, var närheten inte där naturligt. Närhet var att vara i samma rum, men inte att relatera nära känslomässigt eller fysiskt. Att behöva den sortens närhet är så långt borta att Un inte ens vet om det går att känna så. I vart fall är det inte ett behov som Un har. Kanske finns det där, men det känns inte så. Tvärtom. Frihet är trygghet.

Anpassning och skydd

Am står där med sin kyla. Un försökte, men gick igen. Am ångrar sig och försöker nå Un. Un känner sig värdelös, men svarar så gott det går. Det är svårt att prata när man känner skam; orden blir så fattiga. Am känner inte kontakt med Un, även om Un är där. Vart tog närheten vägen? Varför vill inte Un vara nära längre? Vad har Am gjort för fel? Kanske närheten kommer tillbaka om Am bättrar sig, inte blir så krävande, utan anpassar sig mer till hur Un behöver ha det? Ams känselspröt växer och växer. Am känner in och anpassar sig, justerar sitt beteende i hopp om att Un ska komma tillbaka även känslomässigt. Am förstår att närhetsbehovet är för stort och försöker ge Un space. Am blir hyperkänslig för varenda respons eller framför allt brist på respons från Un och blir allt mer skör av att vara i relationen. Det är en stress i systemet hela tiden och det gör så ont i Am.

Un känner sig så kluven. Un förstår att det är något fel på ensamhetsbehovet och anstränger sig för att ändå ge Am närhet. Försöker sitt bästa och märker att det gör Am gott. Am blir varm och mjuk. Un kan slappna av, situationen är räddad för den här gången. Nu känns det bra. Un känner sig lite mer trygg med läget och kan släppa lite på anpassningen (som för Un innebär att anstränga sig för att ge närhet). Un kan tillåta sig att vara mer i sitt eget space, få närhet på ett mycket mindre intensivt sätt, som att bara vara i samma rum eller veta att de är tillsammans men göra saker på var sitt håll. Det räcker så bra för Un.

Am märker hur närheten försvinner igen. Un verkar inte vilja vara nära och det skrämmer Am, det gör ont och besvikelsen river i bröstet. Am pendlar mellan att vilja sträcka sig efter Un och att stöta bort. Am börjar först fråga efter tecken på närhet, närma sig, ge ömhetsbetygelser i hopp om att få detsamma tillbaka. Det ger Un en känsla av att bli trängd, att det kommer krav. Un gör motstånd. Am försöker lite till, ställer frågor, känner sig avvisad och osäker och måste få veta vad som händer. Un känner sig jagad och upplever att det aldrig bjuds tillfällen för un att ta initiativ till närhet. Nu kan Un antingen gå emot sin impuls att stöta bort och istället ge närhet för husfridens skull eller stöta bort för att få luft omedelbart, men då med risk för att bli övergiven.

Så här ungefär kan det hålla på. Det är en schablonartad beskrivning för att försöka fånga tendenserna. Ingens behov är fel, det bara känns så i dem i stunden.

Vad kan man göra?

Vad som behövs om det här ska fungera, är att båda två börjar arbeta med sina mönster för att förstå dem. De behöver se sina mönster när de går igång, och ta kommandot över dem på ett kärleksfullt sätt.

Stanna med upplevelsen

Un har hjälp av att stanna med sin flyktimpuls och se att det är mönstren som dragit igång och att det inte finns något reellt hot. Un behöver få kontakt med de känslor som väcks i en nära relation. Det är svårt för Un, det kommer bara tankar och när Un försöker känna efter så är det mest tomt och tyst. Det är svårt. Hur känner man det man inte känner men som ändå finns där?

Am har hjälp av att stanna med sin upplevelse av att ha blivit avvisad och påminna sig om att det är inte alls säkert att det har hänt bara för att det känns så. Am behöver träna sig i att hålla isär känslor och fakta. Det som känns är inte fakta, man behöver kolla innan man tror sig veta, annars gör det ont i onödan.

Se den andre

Om Am visste vad som egentligen försiggick i Un; hur ont det gör och att Un försöker även när det känns distanserat, skulle det kanske hjälpa Am att kunna se Un och Uns behov utan att själv bli så rädd. Om Un visste att Am tog ansvar för sina känslor och att allt inte var Uns fel, skulle det kanske gå lite lättare för Un att se Am och Ams behov som något fint och inte som krav.

Sårbarhet

Om de båda kunde vara sårbara inför varandra med vad de befarar och vad de behöver, skulle mycket kunna förändras. Båda behöver ta ansvar för sina tolkningar, känslor och behov. Inte på ett ensamt och övergivet sätt, men för att uttrycka dem och vara tydlig med vad man behöver för att må bra. Tolkningarna behöver man stämma av, för tolkningarna kan vara helt fel och det kan skapas så mycket smärta helt i onödan. Det här är svåra saker som är ett eget inlägg i sig. Här skriver jag mer om vad som behövs för att ta ansvar för sina mönster och vad det är vi egentligen söker i mötet med den andre.

Med värme,

Evalotta.

Vill du ha min hjälp?

Jag har skapat två omtyckta onlinekurser där du kan jobba med ditt anknytningsmönster. Välkommen att kika på dem. Du får maila mig fritt under kursens gång.

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/undvikande-anknytningsmonster-forsta-ta-hand-om-och-kom-vidare

https://evalottasonlinekurser.thinkific.com/courses/ambivalent-anknytningsmonster

22 kommentarer till “När en undvikande och en ambivalent är tillsammans”

  1. Jag känner igen mig så att det gör ont i hjärtat 💔 är själv ambivalent och gift med en undvikande och vi har kämpat i många år 😢 och nu håller allt på att rinna ut i sanden …

    1. Åh, smärtsamt. Det där kan vara så oerhört svårt och nedbrytande när mönstren hamnar vägen för det som finns bortom mönstren. Jag önskar att det fanns en enkellösning, men den enda jag känner till som funkar är delad sårbarhet i kombination med att man förstår den andre inifrån den personen (ömsesidigt). Sårbarhet är verkligen en nyckel här. Berätta gärna mer om vad som är svårast med att vara där du är.

    2. Detta är även något jag känner igen. Har varit såhär i snart 5 år och nu sprack det. Gör så ont och älskar honom fortfarande, verkar även som om känslorna finns kvar hos honom men att vårt mönster blir för svårt. Önskar att han hade velat för något åt det, tillsammans, men han säger att det är försent.

  2. Det du skriver om här är så fruktansvärt träffande. Det är exakt vad som hänt mig och den kille jag var tillsammans med fram till i söndags när han inte orkade längre. Jag är Am och han är Un. Jag har verkligen hamnat i anpassningsläget och försökt vara lyhörd för hans behov av att få space. Han kunde försvinna i alltifrån 1 dag upp till en vecka utan att det gick att få tag i honom. Han lider av psykisk ohälsa i form av depression sedan 10+ år tillbaka. Han medicinerar sig men har aldrig riktigt blivit ordentligt utredd samt att han inte gillar att öppna upp sig inför andra generellt sett (undvikande). Jag tror nånstans att det undvikande mönstret han har är grunden till mycket av hans problematik, till och med hans depressioner eventuellt. Allt är obearbetat och undantryckt.
    I alla hans tidigare relationer har samma sak skett, han har fått panik, behövt få luft och stuckit på mer eller mindre ovärdiga sätt. I början förstod jag inte vad som hände. Jag trodde kanske det var något fel på mig, något jag gjort varför han distanserade sig. Har insett nu senare att det inte handlade om mig specifikt utan att han vill fly när han upplever krav och stress från andra, trots att jag inte ställt orimliga krav på en nära relation. Jag har dessutom frågat honom flertalet gånger om jag kan göra något för att underlätta eller vad han känner skulle funka för honom. Men han vet knappt själv vad han vill eller känner, precis som du beskriver.
    Nu hade det alltså gått så långt att han inte orkade vara tillsammans mer, trots att jag känner att han inte riktigt vill förlora mig. Nånstans under det svarta molnet, som skuggar hela hans tillvaro, känns det som att jag betyder mycket för honom. Han vet bara inte hur han ska komma i kontakt med den sidan och bli sårbar.
    Jag vet att vi hade kunnat bli så bra tillsammans om han bara hade vågat stå kvar nu, inte ge efter för impulsen att fly. Jag bad honom att fundera på varför det alltid blivit såhär för honom. Har det varit fel på alla partners han dejtat eller ser han sitt eget mönster. Ville bara så ett frö.
    Jag har verkligen försökt förklara att han inte behöver känna sig instängd med mig, vi är båda fria att lämna relationen när vi vill. Det finns inga tvång men känslan av att komma nära skrämmer honom för mycket.
    Nu undrar jag vad jag kunde gjort annorlunda men känner nånstans att jag gjort allt jag kunnat, gett space, lyssnat, frågat, älskat, haft överseende. Han har verkligen försökt också att ge mig närhet så mycket han klarat av. Men det har tillslut blivit som ett enda stort krav för honom, han har tappat sig själv och känslan av att han faktiskt älskar mig (för det har han sagt och det är stora ord för honom).

    Nu har vi alltså brutit och jag låter honom vara även om jag vill ha kontakt och förklara att jag ser allt så tydligt och vill att han ska få veta allting. Att jag förstår honom. Men det kommer bara skjuta honom längre bort.

    Vad borde jag göra nu om jag vill kunna ha kontakt med honom igen?

    1. Du beskriver så klockrent hur det undvikande mönstret kan ta sig uttryck. Det svåra, riktigt svåra, är maktlösheten. Vad kan du göra mer än det du har gjort? Hans mönster har ingenting med dig att göra. De lever inuti honom och tar över. Hans mönster och det han vill är helt olika saker. I sin vilja kan han vilja vara med dig och fortsätta relationen, men i sina mönster står han inte ut. Det blir panik, svårt att andas och outhärdligt.

      Jag tänker att det bästa du kan göra är att ta hand om dig själv. Ta hand om var som väcks i dig. Försök att se hur mönstren lever sitt eget liv och ingenting är personligt mot dig. Du skulle kunna vända ut och in på dig själv 17 varv, men hans mönster skulle ändå vara där och plåga honom. Du kan såklart göra saker som underlättar, men det har du ju redan gjort. I slutändan är det han själv som behöver bestämma sig för att stå kvar när paniken kommer. Du kan nog bara släppa taget. Att släppa taget är något du gör i ditt inre och för din egen skull. Hör han av sig, kan du ta emot honom med öppna armar. Om du försöker släppa taget, kan det hjälpa i stunden. Du kan ändå välja att göra nya försök att nå honom längre fram om du vill, det ligger ju trots allt i din natur att söka kontakt och du måste få vara du. Att släppa igen och igen är mitt råd. Det och att ta hand om den smärta som väcks i dig. Se upp så du inte anpassar dig och är för förstående för ditt eget bästa. Dina behov är fullt rimliga, även om de krockar med hans mönster.

      Ja, att han säger att han älskar dig är stora ord. Jag förstår det och jag förstår att det känns så onödigt att detta ska hindra er från att fortsätta tillsammans.

      Lycka till med det här svåra som jag förstår gör väldigt ont.

      Med värme,
      Evalotta.

    2. Jag vet inte om du ser detta, men jag undrar hur det har gått, 4 år senare?

      Din historia påminner mycket om min. Obearbetad trauma, sluten, blir rädd och börjar inbilla sig saker och till slut pushar han bort mig. Han har aldrig försvunnit fysiskt men försökt göra slut många gånger. Tills han bröt helt för ca 1 vecka sen. Han är inte mogen att gå i terapi har han sagt. Inte redo att gräva i det som gör ont.

      Kan man säga till någon att man är ens stora kärlek i livet och ändå avsluta? HUR är det möjligt?

      När vi hörts efteråt har han fortfarande sin mur uppe. Samtidigt mjuknar han. Han bjuder in och stöter bort om vartannat. Hur ska jag göra för att nå ut till honom och riva muren? Är den ens möjligt?

      1. Hej!
        Så oerhört slitsamt. Jag kan inte riktigt svara på frågan, för berättelsen är en mångas berättelse, inte specifikt min. Du kan inte göra något för att nå honom när han behöver fly, han måste närma sig dig och vilja göra jobbet. Han har sin mur för att han behöver den utifrån det mönster han har. Han måste vilja till dig av egen kraft, mycket nog för att orka arbeta med det svåra i sig. Du kan finnas kvar och ha tålamod. Du behöver bara vara rädd om dig och se hur det här får dig att må över tid. Jag vet att det är fruktansvärt svårt när det är en stor kärlek och det fina finns där, men för att inte få sönder alldeles är min fråga om du kan vara i det mönstret och samtidigt må bra.

        Ja, man kan säga att någon är ens stora kärlek i livet och ändå avsluta. Det är så starka krafter att de är svåra att rå på. Jag skulle säga att han behöver arbeta med sina mönster och sedan närma sig dig av egen kraft. Det är den stora fällan för ambivalenta – att vilja göra jobbet för båda och hålla i för båda. Jag tror att du behöver få känna att den du älskar finns där och vill till dig och klarar av att vara kvar. Det är svårt för en undvikande och det kan vara en del av varför det blir så starkt.

        Med värme,
        Evalotta

        1. Hej,

          Jag är i precis samma sits. Jag håller kontakt med kravlösa sms några gånger i månaden. Jag finns kvar och har tålamod, men hur lång tid kan det ta innan han vågar närma sig igen?

  3. Har varit i en kort och som du beskriver intensiv relation med en undvikande kvinna. Är själv ambivalent.

    Vi gick igenom det som du beskriver så bra tills jag så småningom insåg att jag inte orkade eller ville vara kvar. Detta efter en lång tid av distans och brutna löften.

    Tack vare den här erfarenheten fick jag nys om anknytningsteorin och har genom detta äntligen kunnat sätta så mycket i livet fram i ljuset. Så skönt.

    Att inse och ta mina grundläggande behov på allvar för att inte hamna i relationer där jag konstant triggas. Att vara uppmärksam på hur kompatibel jag är med de personer i min närhet och kanske framförallt om personen i en kärleksrelation kan tillgodose mina behov. Mitt mönster bär jag med mig men jag kan försätta mig i situationer där jag triggas mer eller mindre, den makten har jag över mitt eget liv. Att minimerar mina triggers gör mig tryggare, när jag blir tryggare minimeras hur ofta och när jag triggas…

    Tack!

  4. Hej!
    Känner delvis igen det skriver ovan om Am och Un. Inser nu att det verkar beskriva min situation.
    Jag började dejta en kille sommaren 2018. Vi klickade, umgicks en hel del och det verkade väldigt positivt och var på väg att bli något seriöst. Jag visste i och för sig att han tillbringade mycket tid online på dejtingappar och så men det gör man ju i början. Dock sexchattade han med en vän till mig vilket jag fick reda på. Beslöt ge honom en chans till. Efter cirka tre månader tyckte jag han distanserade sig, slutade vilja kyssa mig osv. Jag bestämde mig då för att ta ”relationssamtalet”. Jag sa att han fick dejta andra om han hellre ville det, jag ville bara träffa honom. Han var osäker och behövde fundera, jag konfronterade honom även om sexchattandet. Han kunde inte erkänna först utan hittade på massa dåliga lögner att hans profil blivit kapad mm. Han erkände till slut men sa att hon var galen och han spelat med.. Nåväl, vi bestämde att sluta ses och höras. Sedermera dök han upp igen och ville fortsätta ses. Och vi gör väl det men det är på hans villkor. Jag tar senare upp samtalet igen bland annat på grund av att han inte vill kyssas .Han säger först att han inte vill bli sjuk och smittad av mina baciller, men klämmer till slut ur sig att det är för kärleksfullt. Han ser oss som KK endast och att jag tjatat ihjäl hans intresse. Det har ju inte varit min mening men efter sexchattandet och det faktum att han fortsätter vara online gör mig olustig till mods och sårad. Jag säger att jag vill dejta på riktigt och att vi slutar träffas.
    Dock fortsätter han höra av sig och på våren 2019 börjar vi ses igen då jag hoppas han saknat mig. Det fortsätter som förut. Jag försöker bryta igen, då detta inte fungerar för mig. Han säger återigen att ja det kanske är bäst eftersom han inte har känslor för mig. Vi kommer överens om att det är bäst att släppa och gå vidare. Sen upprepar sig allt igen, gång på gång. Huvudsakligen över chatt eftersom jag vägrat att träffa honom då det bara sårar mig. Samma visa. Han säger att jag ska släppa och gå vidare, vi kommer överens om det. Han blir arg, förminskar mig och sårar, ber mig dra åt helvete, blir tyst. Dyker sen upp igen.
    Eftersom det verkar finnas mönster i hans beteende har jag tänkt att han kanske har narcissistiska drag eller bara är extremt undvikande. Han har uppfört sig på flera märkliga sätt (gaslighting mm). Men jag är alldeles rådvill. Vill ju hoppas och tro att det kan bli vi men han säger ena dagen att han inte har känslor, nästa att han visst är intresserad och det finns nåt som för oss samman igen.

    Vad är din åsikt om hans beteende?
    Det råder konflikter inom mig. Dels i hans beteende- är han en player som utnyttjar mig eller är han Un, eller båda. Sen är en konflikt att hela tiden hoppas men också vilja gå för att man inte orkar med. Och inte vill känna sig som en plan B eller utnyttjad. Att gå från någon man tycker om.

    Kan jag göra något för att påverka situationen? Jag trodde att han kanske skulle skärpa sig om jag visar att jag avslutar och går. Visst då jagar han efter mig men jag ser inte att han försöker ändra förutsättningarna samtidigt som jag inser att jag måste ändra delar av mitt beteende med och sagt så. Jag förstår bara inte varför han fortsätter. Vill han träffa någon annan borde det inte vara så svårt eller ta 2 år..

    Jag är så kluven i allt detta och vissa dagar river det och sliter i mig. Då jag bestämt mig för att verkligen gå är jag tydligen för svag som pratar med honom igen. Men det borde annars vara enkelt- jag vill ha något riktigt och har känslor. Och om han inte har det så borde han låta mig gå vidare.
    Och jag har sagt det flera gånger: ”har du inga som helst känslor för mig måste du låta mig gå vidare och fokusera på annat och andra för att hitta det jag vill ha och behöver”.
    Han säger inget, som mest att han uppskattar det fysiska vi har, men aldrig något om mig. Men sen hänger han ändå kvar… Jag vet inte ens efter snart 2 år om han ens tycker det minsta lilla om mig..

    Att han säger att han är singel och därför kollar runt på dejtingapparna han har sårar mig också vilket inte är så konstigt. Och då borde han verkligen hittat någon om jag nu inte passar för honom.

    Samtidigt så är han så ”fram och tillbaka” med hur mycket närhet han ger. Ena gången vi ses är han varm och man får kramas. Kyssas inte.. Men vi pratar och delar med sig som ”dejtande” gör. Nästa gång får man knappt ta på honom, han har svårt att titta på mig och är bara kall. Vissa gånger har det pendlat mellan dessa snabbt. Han tycks slappna av och gör något gulligt, sen inser han det plötsligt och stänger av, stänger ned allt.

    Han pratar inte så mycket om tidigare förhållanden men jag har fått uppfattningen av att han har haft huvudsakligen många men korta förhållanden. När han pratat om ex flickvänner eller tidigare dejter har det varit något fel på väldigt många av dem- lite halvtokiga, jobbig pms, udda sexuella önskningar mm.
    Han nämner aldrig någon specifik flickvän, men har ibland sagt att han aldrig träffat någon så jobbig tjej som mig, och att han är vän med fd flickvänner och dejter.
    Han sätt att prata om detta får mig att bli sårad och som att jag då inte duger som flickvän.

    Jag läser boken ”Attached” just nu. Den låg därför framme igår när han var hemma hos mig. Oh jag märkte att han kikat på den medan jag var på toa. Jag har nämnt anknytningsteorin och att jag tycker han verkar vara undvikande. Nu läser jag den iof mest för min egen skull men jag tror att han av undertiteln (”how to find and keep love”) blev skrämd och tror det handlar om honom. Han sa dock inget.

    Hur ser du på detta och vad ska man göra- ge upp? Jag tycker väl att jag försökt det mesta. Han verkar inte förstå vad det är jag säger. Och har ju omedvetet försökt ”skrämma bort” honom också genom att vara mer direkt med vad jag vill ha ut av det här. Men då tjatar jag och så stänger han av aviseringarna får vår chatt, läser ett par dagar senare. Svarar oftast inte alls. Eller med en motfråga eller ett ”politikersvar”. Och får det alltid att låta som att han är den vettiga vuxna i det här och jag bara är en grinig krävande unge. Han den som försöker och vill. Fast bara när det passar honom 🙁

    1. Hej Jennie,

      Jag råkade läsa ditt inlägg, och var tvungen att svara dig, eftersom jag känner igen delar av mig själv (som jag har dragit. lärdomar av).

      Det första jag vill säga till dig är: Det är inte han som behöver låta dig gå vidare – DU behöver GÅ vidare!!!
      Bara GÅ. Gå så fort du kan.
      För din egen skull!
      Varför låter du honom behandla dig sådär? Ur ett psykologiskt perspektiv skulle jag nog säga att du antagligen har dålig självkänsla som låter honom utnyttja dig sådär (inte illa menat, bara som förklaring till ditt beteende, jag har också låg självkänsla + ambivalent).
      Låt mig förtydliga. Du skriver:
      – Efter 2 år vet du inte om han tycker om DIG som person (men han gillar det fysiska…)
      – Han vill inte kyssas (hallå??!)
      – Varför VILL du ens vara tillsammans med någon som säger till andra att han är singel och hänger på dejtingappar (och antagligen även har andra kvinnor vid sidan om!)?

      Och det mest skrämmande av allt: du tillåter honom att spela det här spelet med dig! Han kommer och går som han vill, hela er ”relation” är på hans villkor – inte på dina! Blir dina behov tillfredsställda med den här mannen? Får du den kärlek du önskar, som du förtjänar med den här personen? Gör han dig lycklig? Känner du dig upplyft, älskad, värdefull, åtråvärd, respekterad av honom?
      Din uppgift är inte att fixa honom så att ni kan ha en relation ihop. Om du anpassar dig till honom blir det din undergång (I’ve been there). Man anpassar sig för den andres skull, för att man så gärna vill fixa den undvikande, rädda en relation som oavsett aldrig kommer att kännas naturlig, där kemin stämmer, där man förstår varandra och så går man själv i tusen bitar, tappar bort sig själv helt, blir mer och mer osäker, otrygg, deprimerad och ledsen. Ta hand om dig själv, annars går du sönder i en sådan relation! Jag tappade allt självförtroende när jag var tillsammans med en undvikande, blev mer och mer osjälvständig, beroende och visste inte längre vem jag var!! Enligt mina erfarenheter är det verkligen förödande för en ambivalent att ingå en relation med en undvikande. Så om du upptäcker det hos en potentiell partner – ta ett kolossalt steg tillbaka. Det är en mardröm. Som att vilja föra ihop två motpoler. Förödande.

      Mitt råd: Stäng dörren för alltid och GÅ. Oavsett vad han säger, tycker och gör. Du fokuserar alldeles för mycket på hur HAN mår, känner osv. Det här handlar om DIG, ditt liv, din framtid!! Fundera inte på hur han känner, fundera på hur DU känner!!
      Du har förtjänat så mycket bättre! Du är värd så mycket mer! Det finns så många män därute, det behöver inte vara just han.. Eller som min far säger: Det finns fler mödrar som har vackra söner.

      Lycka till, lyssna till din inre röst och förstå hur värdefull du är!!
      Hälsningar Amanda

  5. Hej Evalotta,
    Mycket bra beskrivet av dig! Det hjälper mig så mycket i min livssituation just nu.. <3
    TACK!!
    /Nadine

  6. Skrev du ett uppföljande inlägg på detta?

    ”Det här är svåra saker som är ett eget inlägg i sig. Det kanske kommer ett till om vad som behövs för att äga sina mönster, styra upp dem men ändå lyssna till behoven bakom. Jag tror det.”

    Oerhört hjälpsamt och bra inlägg iaf. Tack ♡

  7. Pingback: Dras du till relationer med känslomässigt otillgängliga personer? – Evalotta Stiernholm

  8. Hej Eva Lotta,
    Tack för en fantastisk hemsida med så mycket insikter, klokskap och skrivet på ett väldigt varmt och tydligt sätt. Jag känner igen mig i att vara otrygg ambivalent med dessa himlastormande känslor som triggas av en otrygg undvikande person. Men jag har en fråga som jag inte tycker att jag är riktigt har hittat svaret på.

    En otrygg undvikande person är ju avstängd och vill att de ska få total frihet och villkorslös kärlek. Men kan de bli väldigt starkt berörda av en otrygg ambivalent? Och om de kan det, vad är det som triggar igång dem? Vad är det de känner?

    Jag tänkte så här, att den otrygga ambivalenta personen ger så mycket kärlek och är så tillgänglig och uppmärksam och att det är den känslan som den otryggt undvikande personen känner är den de saknade som liten. Den som ger allt oavsett. Stämmer det?

    Det är lite svårt att förstå eftersom den otryggt undvikande personen stänger av och inte känner något. Men kan de ändå på något sätt känna starkt och triggas igång i sina ursprungssår?

    Stort tack igen.

    1. Hej!
      tack för responsen!
      Ja, i början är det som att båda får precis den kärlek de alltid har längtat efter. En undvikande kan känna sig väldigt upprymd och levande tillsammans med den ambivalenta. Känslor ger en förstärkt livskänsla. Man får ofta en fantastisk period innan alla problemen börjar. Jag skulle säga att det ofta är som du tänker.

      Med värme
      Evalotta

  9. Efter några veckors uppehåll hittade vi tillbaka till varandra igen. Långsamt. Med mer förståelse för varandras behov och rädslor (jag är Am, men jobbar på mina osäkerheter samt i mitt bemötande mot honom).
    Han började öppna upp sig mer. Berättade att det var ett misstag att göra slut med mig.

    Månaderna fram till någon vecka sen intygade han mig då och då att han sedan vårt förra uppbrott inte en enda gång hade tänkt eller känt att han vill göra slut med mig. För att han känner att vi är stabila och att han vill vara med mig. Att han är rädd att förlora mig.

    Vi pratade framtid. Om julen. Om saker att göra nästa år. För knappt två månader sedan bokade vi en resa till hösten.

    Han började sakta sakta dra sig undan i juli, och jag misstänker att det beror på ett, för mig, litet tjafs. Men enligt honom var allt bra mellan oss, han påstod sig ha gått in i en minidepression ”endast” och den ansåg han sig börja bli fri från.
    I övrigt vilsen, stressad och svamlar om självständighet och hur jobbigt det är att inte hinna göra allt han vill.

    Tills han för en vecka sedan säger att
    han tror sig ha tappat alla känslor för mig. Han tycker om mig som person men är inte kär i mig. Bara veckan innan sa han att han var kär och vi planerade vad vi skulle göra framöver.

    Har jag blivit vilseledd? Är det ett klassisk agerande från en Undvikande, dvs, stoppar han undan känslorna pga rädslor?

    Vi har inte gjort slut men han vägrar kommunicera med mig mer än enstaka sms om formella saker.
    Jag blir galen av ovissheten och det krossar mitt hjärta.

    1. Hej Ledsen (igen).
      Jag kan verkligen känna smärtan och sorgen i det du skriver. Det är en hemsk situation att vara i.
      Utan att tro mig veta, för jag har aldrig träffat er, skulle jag säga att det du beskriver är ett klassiskt undvikandebeteende.
      Närhet följs av distans och avståndstaganden kan komma plötsligt och oväntat eller liksom smyga sig på. Det abrupta du beskriver är vanligt. Likaså att närma sig igen efter att ha skapat avstånd (om den andre slutar sträcka sig efter en).

      Det är så viktigt att förstå mönstret och vad det gör med en. Förstå att känslorna kommer ur den dynamik man befinner sig i, inte ur en äkta känsla av kärlek. En äkta känsla kan finnas under mönstren, jag säger inte att det inte är så, men laddningen, dragningen till relationen och alla starka, passionerade och smärtsamma slitningar och känslor, de hör till mönstret. I mönstret kan man aldrig, aldrig finna det man djupast längtar efter. Man kan aldrig få den otillgängliga att bli tillgänglig mer än i korta stunder. Båda behöver göra ett djupgående arbete med sin anknytning och lära sig finnas där för sig själv på ett nytt sätt.

      Med värme,
      Evalotta.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.