Om du som liten lärde dig att dina känslor inte var välkomna, växte du med stor sannolikhet upp med känslomässigt otillgängliga föräldrar. Du fick i så fall med dig ett otryggt anknytningsmönster som påverkar dina nära relationer i vuxen ålder. Att komma nära blir förknippat med stress och ett aktiverat anknytningsmönster. Det väcker liv i alla de känslor och behov du fick stänga av som barn. Det kan upplevas som en stress eller ångest och ta sig uttryck i att du bara måste få dela det med den som kom nära. Det kan också ta sig uttryck i att du vill bort från närheten. Båda reaktionerna är ett sätt att hantera de starka känslor som väcks.
När du sedan i vuxen ålder arbetar med dig själv och vill börja visa dina känslor för någon du älskar, är det väldigt vanligt att göra några misstag som försvårar det hela och gör det smärtsamt på ett sätt det inte behöver vara.
1. Du visar dem för en känslomässigt omogen människa, en som inte kan ta emot dem.
Det här är det största misstaget. Du försöker få en person som i sitt mönster liknar din känslomässigt otillgängliga förälder att se dig. Du anförtror ditt sårbara hjärta till en person som inte är kapabel att möta dig med den empati och förståelse som du behöver. Det här gör dig utsatt på ett sätt som väcker dina gamla sår till liv. Det är naturligt att söka sig till en person som har samma typ av sår som dem du är van vid. Det känns tryggt och välbekant, men det kommer inte att bli bra för dig. En person som har svårt för känslor kommer på sin höjd att med stor ansträngning kunna stanna kvar hos dig en stund när du vill prata om dina känslor, sedan kommer den att behöva bort. Det ligger i den personens mönster och överlevnadsstrategi och det finns inget du kan göra för att ändra på det, hur gärna du än vill.
Vad kan du göra istället?
Du kan försöka att med värme och förståelse ta emot dina känslor själv. De vill bli mottagna av dig, utan att bli dömda eller tillbakatryckta.
Du kan söka dig till känslomässigt mogna och trygga människor för att dela vad du känner. Till en början kan det upplevas otryggt och obekvämt att närma dig trygga människor. Det kan kännas ointressant och främmande, för det liknar inte det du är van vid och så gärna vill kunna reparera. Att knyta an till känslomässigt trygga personer är något du har stor glädje av att lära dig, så öva gärna på det. Det kommer att kännas mer naturligt med tiden.
2. Du försöker få den människan att möta just de behov som din känslomässigt omogna förälder inte kunde möta.
Kanske tänker du att det var ditt fel att du inte fick det du behövde som barn. Kanske tror du att det var för att du gömde dina känslor och behov som din förälder inte förstod vad du behövde. En vanlig reaktion när man börjar vakna upp känslomässigt är att försöka få just känslomässigt otrygga människor att möta ens behov av trygghet, närhet, stöd och tröst. Det här skapar så mycket smärta. De gamla såren rivs upp och du får än en gång uppleva att den du älskar försvinner istället för att erbjuda dig den trygghet du behöver. Du söker någon som kan ta emot hela dig och det är helt rätt att du letar efter det, men du letar på fel ställe.
Vad kan du göra istället?
Du behöver istället först vända hela din lyhördhet mot dig själv och försöka möta dina egna behov istället för alla andras.
Du kan söka dig till känslomässigt trygga personer och försöka få dina behov mötta hos dem. Prova gärna det, även om det känns konstigt.
3. Du tror att det finns en trygg person någonstans inuti den otrygga person du försöker knyta an till och därför fortsätter du att försöka.
Det är så svårt att ge upp hoppet. Det barn du en gång var överlevde genom att försöka knyta an till den otillgängliga förälder du hade. Förmodligen gav det dig den lilla trygghet som fanns att få. Genom att bevaka varje chans att få lite trygghet, höll du dig vid liv. Kvar lever hoppet om att en gång finna den där trygga, tillgängliga föräldern inuti den otrygga person du har framför dig. Du har förmodligen provat att anpassa dig på alla tänkbara vis för att försöka locka fram den eller i alla fall inte skrämma bort den. Att sakta börja inse att det inte finns någon trygg person att hitta därinne, är en stor sorg. Det tar emot att överge hoppet. Det är ett sorgearbete, för den illusion du satt ditt hopp och tillit till är på väg att försvinna. Den här processen behöver få ta tid, så låt den göra det.
Vad kan du göra istället?
Försöka se dig själv, den fina och känsliga person som är du. Du finns där. Du finns där med din kärlek och ditt varma hjärta. Du finns där och du kommer alltid att ha ditt trygga jag alldeles nära. Det bästa du kan göra är att försöka odla en empatisk och kärleksfull relation till dig själv så att du kan lita på att du aldrig blir dömd. Du behöver knyta an till alla delar av dig själv. Alla. Inte bara de anpassade.
Återigen, sök dig till känslomässigt trygga och stabila personer som är kapabla att stanna kvar över tid.
4. Du tror att om du bara anpassar dig för att bli en person den andre klarar av att vara nära, så kommer den att kunna ge dig den trygghet du så innerligt längtar efter.
Anpassningen går förmodligen så fort att du inte ens märker den. Den har blivit lika självklar som att andas. Du märker den kanske först när en låggradig ångest smyger sig på, när obehaget ökar, när du får ont i kroppen, kritiserar dig själv eller känner dig tom. Depression kan vara resultatet av att ha anpassat bort sitt genuina jag. Anpassning bort från det som är du till något som den andre kan tolerera bryter ner dig långsamt. Det håller dig vid liv när du är liten, men den kommer med ett pris.
Vad kan du göra istället?
Alla symptom som självkritik, ångest, obehag osv är möjliga dörrar till kontakt med ditt sanna jag. Du finns där under alla dina skydd och ditt genuina jag signalerar genom alla dessa symptom. Dina bortanpassade delar vill komma fram och få finnas hos dig. Du kan försöka lyssna efter vad symptomen vill berätta för dig. Självkritik är en förvrängd signal från de delar av dig som hamnat i kylan. De frågar om de får finnas hos dig nu. Försök välkomna dem med öppna armar. Även det här är en process som kan ta lång tid. Låt den gärna göra det. Det viktiga är att den börjar.
Med värme,
Evalotta.
______________________________
Vill du ha min hjälp?
Behöver du öva på att bli mer kärleksfull mot dig själv och förstå dig själv empatiskt? Då finns min onlinekurs i selfcompassion.
Vill du ha min hjälp att arbeta med dina anknytningsmönster? Här finner du min onlinekurs för ambivalent anknytning och min onlinekurs undvikande anknytning
När du går mina onlinekurser, har du fri tillgång till mig via mail. Jag svarar alltid, stöttar och vägleder.
Välkommen!
Med värme,
Evalotta.
Hej! Så många fina texter och väldigt mycket igenkänning. Jag har funderat mycket på just det här i att möta känslomässigt stabila personer och dessutom att känna intresse för dem. De flesta jag känner uppfattar jag som att de har liknande mönster som de som nämns och jag gissar att man alltid söker upp och söker både förståelse och igenkänning hos vänner och kärlekspartners med liknande sår. Så, hur upptäcker man ens de här stabila personerna med en emotionell intelligens? Jag ser själv att jag är någorlunda klarsynt och ser tidigt andra människors mönster, liksom mina egna. Men att känslorna drar iväg med mig i en kärleksattraktion som går emot logiken jag ser, ja så är det nog, för man vill ju så himla gärna ha kontakten. Det är dessutom mycket sällan jag blir intresserad kärleksmässigt av en person. Men jag längtar efter någonting annat och någonting helt nytt. Stabilt, långvarigt och riktig kärlek.
Har du några tankar om hur man upptäcker de här personerna?
Kram ❤️
Hej! Tack för delade tankar och iakttagelser! Det är som att det är två helt olika sfärer. En sfär för det vi känner igen och upplever som kärlek, där det finns en osäkerhet som får oss att vara alerta. Där känns det som att det händer mycket, för nervsystemet blir alert och en del av oss tar vid där vi känner igen oss, känner oss hemma. Här är man trygg så till vida att man navigerar i kända vatten där man redan har sina strategier för att ta sig fram och få sitt värde. Sedan finns det som en annan sfär som det kan vara svårt att veta hur man ska relatera till. Ens strategier funkar inte. Är man van vid anpassning och medberoende, kan det vara känslomässigt svårt att veta vad man ska ha stabila relationer till. Ingen sammanblandning, inget medberoende. Den andre reagerar utifrån sina känslor och behov och förväntar sig av dig att du står trygg i dig själv. Inget räddande, ingen invand roll att gå in i. Man kan känna sig ensam och oviktig i en sådan relation när man är van vid intrassling. Det är ett sätt att reflektera kring det hela.
Känslomässigt stabila personer kommer inte att rädda dig eller behöva räddas. De vill inte vara i dig och inte heller ha dig under huden. De vill vara ett med sig själva, inte med dig. De visar sin kärlek genom att respektera dig som en autonom individ med egna känslor och behov. De är ointresserade av en dynamik där ni känner in och känner av varandra. De dras inte till en dynamik där ni på ett nästan magiskt sätt vet vad den andre behöver. En känslomässigt mogen och stabil person står i sig själv och förväntar sig att du ska göra detsamma. Det är ett helt annat sätt att vara på. Det här kan kännas ensamt och okänsligt till en början. Som om den andre inte vill vara nära. Du kommer inte nära genom att göra som du är van vid att göra. Du kommer nära genom att stå kvar i dig själv, visa dina genuina känslor och behov utan att rädda eller vilja bli räddad. Den andre förväntar sig av dig att du tar ansvar för det du känner och behöver.
När man är van vid att intrassling är kärlek, kan det här kännas som ointressant mellanmjölk. Var är de starka känslorna, den där nerven som kommer med ett visst mått av osäkerhet? Det kan ta tid att flytta fokus från den andre till sig själv. Ju mer du börjar känna in dig själv, desto skönare blir det att vara med känslomässigt autonoma personer. Men ha tålamod, ge det några decennier eller resten av ditt liv. Små steg, små steg. Öva på att göra dig själv trygg i mötet med dem som inte spontant går in i dig eller vill ha dig intrasslad i sig.
Var det ett ok svar?
Med värme,
Evalotta.
https://evalottastiernholm.se/2025/01/01/darfor-dras-du-till-kanslomassigt-otrygga-personer/
Detta är som en helt ny sfär för mig. Jag har ett bra tag nu tampats med ämnet att det måste finns människor som fungerar på ett helt annat sätt än de jag möter och jag vill nå fram till dem. Min värld känns alldeles för trång och jag vill komma ut. Man vill ju så gärna ha den där sprakande förälskelsekänslan men jag känner mer och mer att jag faktiskt inte vill ha den för den tar också all energi och jag har absolut inte tid med det.
Jag förstår att det är som du säger och ditt svar ger mig en insikt, en ny målmedvetenhet och en bekräftelse på att mina tankar varit riktiga. Jag kan tillochmed plötsligt känna att längtan efter den tidigare upplevda starka förälskelsen faktiskt falnar när jag har reflekterat över dina ord.
Jag tänker mig att kanske är det mer respekt och uppskattning man bör fokusera på i kontakt med en eventuellt blivande partner snarare än attraktion och en känsla av att vilja så himla gärna 😁. Är jag på rätt spår?
Tack snälla, detta gav mig väldigt mycket faktiskt och jag förstår att jag har mycket att lära om att möta kärleken. Dina texter är suveräna.
🙌
Ja! På så helt rätt spår! Prova dig fram, känn in skillnaden i mötet med olika människor. Tillåt dig att hamna med sådana som är av det slag du vill bort ifrån och lär dig något litet varje gång, om det nu blir så. Döm inget. Prova dig fram i den där nya världen som är så annorlunda och som kanske får dig att känna dig uttråkad och oviktig eller osäker. Gå lite mellan världar och se vad som händer i dig. Tona in dig på dig själv och lyssna till alla dina åldrar. Döm inget, utforska allt! Lycka till!