Anknytningsmönster
kommentarer 6

När en undvikande och en ambivalent är tillsammans

Jag lovade att skriva mer om hur det kan bli när en undvikande och en ambivalent är i relation med varandra. Här kommer ett bristfälligt försök att visa på dynamiken som kan gå igång.

När en undvikande och en ambivalent möts och kommer varandra nära, är det som att först färdas till himlen och sedan kastas in i en väldigt slitsam inre turbulens. Det är starkt och det är svårt. Det får den ambivalentas alarmsystem att gå på högvarv och de otrygga anknytningsmönstren att ständigt vara aktiverade. Det får den undvikandes alarmsystem att gå igång, men anknytningsmönstrena att slås av. Här börjar dansen mellan närhet och distans, mellan att dra till sig och stöta bort. Det finns så många sätt att beskriva detta på, men jag väljer att göra det genom att beskriva möjliga scenarier och inre dialoger. Jag kallar personerna Am (ambivalent) och Un (undvikande).

Am går på rosa moln efter mötet med Un. Den närheten…mötet med Un gav allt Am alltid önskat sig. Djup kontakt, sårbarhet, närvaro, en djup känsla av samhörighet och kärlek. Det här är den perfekta relationen! Am vill vara med Un hela tiden och i början ses de ofta.

Un är berörd av mötet med Am, men samtidigt kluven. Un behöver närheten som uppstår med Am, men närhet är samtidigt förknippat med obehag. Un behöver frihet. Un vet att det är viktigt att ge närhet, för gör man inte det kan man bli lämnad. Ger man för lite kan man behöva vara med om sånt som är obehagligt, som att den andre blir besviken, hård, kall och stöter bort. Det vill Un inte och ger därför Am den närhet som får Am att vilja vara kvar.

Am hör av sig ofta, vill ses igen och igen. I Un växer stressen och obehaget, det börjar bli svårt att andas men Un förstår att man måste ge närhet för att inte bli lämnad. Tillsist måste Un få luft och stöter bort Am, som blir förtvivlad. Am förstår ingenting, skickar meddelanden och ringer, men Un orkar inte svara. Nu får Un lite luft och space. Det går några dagar där Un håller sig för sig själv. Am måste förstå att Un har andra saker som också är viktiga. Am kan inte kräva närhet, tycker Un, som har börjat se på Ams högst normala närhetsbehov som en belastning.

Am känner sig övergiven och behöver skydda sig mot Un. När Un väl hör av sig är Am hård och kall. Det gör så ont i hjärtat att distans är det enda som funkar. Am hoppas att Un ska knacka hål på distansen och be om att få vara nära igen.

I Un hade rädslan för att bli övergiven gripit tag efter ett par dagars tystnad. Un förstår att man måste ge mer och närmade sig Am igen. När kylan och hårdheten slår emot Un, går den rakt in i systemet som en bekräftelse på Uns misslyckande. Det gör så ont. Un förstör sina relationer. Un sårar andra. Un är värdelös. Skammen gör sig påmind och Un drar sig undan.

Un behöver ju närhet egentligen, men det har blivit så skadat. Närhet förknippas omedelbart med krav, krav som innebär att Uns behov måste stå tillbaka. Un har ett stor behov av frihet och oberoende. Varför? Un vet inte, det bara är så. Att känna sig fångad och trängd tar fram Uns flyktmekanismer och de är så starka. När Un var liten, var närheten inte där naturligt. Närhet var att vara i samma rum, men inte att relatera nära känslomässigt eller fysiskt. Att behöva den sortens närhet är så långt borta att Un inte ens vet om det går att känna så. I vart fall är det inte ett behov som Un har. Kanske finns det där, men det känns inte så. Tvärtom. Frihet är trygghet.

Am står där med sin kyla. Un försökte, men gick igen. Am ångrar sig och försöker nå Un. Un känner sig värdelös, men svarar så gott det går. Det är svårt att prata när man känner skam; orden blir så fattiga. Am känner inte kontakt med Un, även om Un är där. Vart tog närheten vägen? Varför vill inte Un vara nära längre? Vad har Am gjort för fel? Kanske närheten kommer tillbaka om Am bättrar sig, inte blir så krävande, utan anpassar sig mer till hur Un behöver ha det? Ams känselspröt växer och växer. Am känner in och anpassar sig, justerar sitt beteende i hopp om att Un ska komma tillbaka även känslomässigt. Am förstår att närhetsbehovet är för stort och försöker ge Un space. Am blir hyperkänslig för varenda respons eller framför allt brist på respons från Un och blir allt mer skör av att vara i relationen. Det är en stress i systemet hela tiden och det gör så ont i Am.

Un känner sig så kluven. Un förstår att det är något fel på ensamhetsbehovet och anstränger sig för att ändå ge Am närhet. Försöker sitt bästa och märker att det gör Am gott. Am blir varm och mjuk. Un kan slappna av, situationen är räddad för den här gången. Nu känns det bra. Un känner sig lite mer trygg med läget och kan släppa lite på anpassningen (som för Un innebär att anstränga sig för att ge närhet). Un kan tillåta sig att vara mer i sitt eget space, få närhet på ett mycket mindre intensivt sätt, som att bara vara i samma rum eller veta att de är tillsammans men göra saker på var sitt håll. Det räcker så bra för Un.

Am märker hur närheten försvinner igen. Un verkar inte vilja vara nära och det skrämmer Am, det gör ont och besvikelsen river i bröstet. Am pendlar mellan att vilja sträcka sig efter Un och att stöta bort. Am börjar först fråga efter tecken på närhet, närma sig, ge ömhetsbetygelser i hopp om att få detsamma tillbaka. Det ger Un en känsla av att bli trängd, att det kommer krav. Un gör motstånd. Am försöker lite till, ställer frågor, känner sig avvisad och osäker och måste få veta vad som händer. Un känner sig jagad och upplever att det aldrig bjuds tillfällen för un att ta initiativ till närhet. Nu kan Un antingen gå emot sin impuls att stöta bort och istället ge närhet för husfridens skull eller stöta bort för att få luft omedelbart, men då med risk för att bli övergiven.

Så här ungefär kan det hålla på. Det är en schablonartad beskrivning för att försöka fånga tendenserna. Ingens behov är fel, det bara känns så i dem i stunden.

Vad som behövs om det här ska fungera, är att båda två börjar arbeta med sina mönster för att förstå dem. De behöver se sina mönster när de går igång, och ta kommandot över dem på ett kärleksfullt sätt.

Un har hjälp av att stanna med sin flyktimpuls och se att det är mönstren som dragit igång och att det inte finns något reellt hot. Un behöver få kontakt med de känslor som väcks i en nära relation. Det är svårt för Un, det kommer bara tankar och när Un försöker känna efter så är det mest tomt och tyst. Det är svårt. Hur känner man det man inte känner men som ändå finns där?

Am har hjälp av att stanna med sin upplevelse av att ha blivit avvisad och påminna sig om att det är inte alls säkert att det har hänt bara för att det känns så. Am behöver träna sig i att hålla isär känslor och fakta. Det som känns är inte fakta, man behöver kolla innan man tror sig veta, annars gör det ont i onödan.

Om Am visste vad som egentligen försiggick i Un; hur ont det gör och att Un försöker även när det känns distanserat, skulle det kanske hjälpa Am att kunna se Un och Uns behov utan att själv bli så rädd. Om Un visste att Am tog ansvar för sina känslor och att allt inte var Uns fel, skulle det kanske gå lite lättare för Un att se Am och Ams behov som något fint och inte som krav.

Om de båda kunde vara sårbara inför varandra med vad de befarar och vad de behöver, skulle mycket kunna förändras. Båda behöver ta ansvar för sina tolkningar, känslor och behov. Inte på ett ensamt och övergivet sätt, men för att uttrycka dem och vara tydlig med vad man behöver för att må bra. Tolkningarna behöver man stämma av, för tolkningarna kan vara helt fel och det kan skapas så mycket smärta helt i onödan. Det här är svåra saker som är ett eget inlägg i sig. Det kanske kommer ett till om vad som behövs för att äga sina mönster, styra upp dem men ändå lyssna till behoven bakom. Jag tror det.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

6 Kommentarer

  1. Maria Kiviniemi says

    Jag känner igen mig så att det gör ont i hjärtat 💔 är själv ambivalent och gift med en undvikande och vi har kämpat i många år 😢 och nu håller allt på att rinna ut i sanden …

    • Åh, smärtsamt. Det där kan vara så oerhört svårt och nedbrytande när mönstren hamnar vägen för det som finns bortom mönstren. Jag önskar att det fanns en enkellösning, men den enda jag känner till som funkar är delad sårbarhet i kombination med att man förstår den andre inifrån den personen (ömsesidigt). Sårbarhet är verkligen en nyckel här. Berätta gärna mer om vad som är svårast med att vara där du är.

  2. Anonym says

    Det du skriver om här är så fruktansvärt träffande. Det är exakt vad som hänt mig och den kille jag var tillsammans med fram till i söndags när han inte orkade längre. Jag är Am och han är Un. Jag har verkligen hamnat i anpassningsläget och försökt vara lyhörd för hans behov av att få space. Han kunde försvinna i alltifrån 1 dag upp till en vecka utan att det gick att få tag i honom. Han lider av psykisk ohälsa i form av depression sedan 10+ år tillbaka. Han medicinerar sig men har aldrig riktigt blivit ordentligt utredd samt att han inte gillar att öppna upp sig inför andra generellt sett (undvikande). Jag tror nånstans att det undvikande mönstret han har är grunden till mycket av hans problematik, till och med hans depressioner eventuellt. Allt är obearbetat och undantryckt.
    I alla hans tidigare relationer har samma sak skett, han har fått panik, behövt få luft och stuckit på mer eller mindre ovärdiga sätt. I början förstod jag inte vad som hände. Jag trodde kanske det var något fel på mig, något jag gjort varför han distanserade sig. Har insett nu senare att det inte handlade om mig specifikt utan att han vill fly när han upplever krav och stress från andra, trots att jag inte ställt orimliga krav på en nära relation. Jag har dessutom frågat honom flertalet gånger om jag kan göra något för att underlätta eller vad han känner skulle funka för honom. Men han vet knappt själv vad han vill eller känner, precis som du beskriver.
    Nu hade det alltså gått så långt att han inte orkade vara tillsammans mer, trots att jag känner att han inte riktigt vill förlora mig. Nånstans under det svarta molnet, som skuggar hela hans tillvaro, känns det som att jag betyder mycket för honom. Han vet bara inte hur han ska komma i kontakt med den sidan och bli sårbar.
    Jag vet att vi hade kunnat bli så bra tillsammans om han bara hade vågat stå kvar nu, inte ge efter för impulsen att fly. Jag bad honom att fundera på varför det alltid blivit såhär för honom. Har det varit fel på alla partners han dejtat eller ser han sitt eget mönster. Ville bara så ett frö.
    Jag har verkligen försökt förklara att han inte behöver känna sig instängd med mig, vi är båda fria att lämna relationen när vi vill. Det finns inga tvång men känslan av att komma nära skrämmer honom för mycket.
    Nu undrar jag vad jag kunde gjort annorlunda men känner nånstans att jag gjort allt jag kunnat, gett space, lyssnat, frågat, älskat, haft överseende. Han har verkligen försökt också att ge mig närhet så mycket han klarat av. Men det har tillslut blivit som ett enda stort krav för honom, han har tappat sig själv och känslan av att han faktiskt älskar mig (för det har han sagt och det är stora ord för honom).

    Nu har vi alltså brutit och jag låter honom vara även om jag vill ha kontakt och förklara att jag ser allt så tydligt och vill att han ska få veta allting. Att jag förstår honom. Men det kommer bara skjuta honom längre bort.

    Vad borde jag göra nu om jag vill kunna ha kontakt med honom igen?

    • Du beskriver så klockrent hur det undvikande mönstret kan ta sig uttryck. Det svåra, riktigt svåra, är maktlösheten. Vad kan du göra mer än det du har gjort? Hans mönster har ingenting med dig att göra. De lever inuti honom och tar över. Hans mönster och det han vill är helt olika saker. I sin vilja kan han vilja vara med dig och fortsätta relationen, men i sina mönster står han inte ut. Det blir panik, svårt att andas och outhärdligt.

      Jag tänker att det bästa du kan göra är att ta hand om dig själv. Ta hand om var som väcks i dig. Försök att se hur mönstren lever sitt eget liv och ingenting är personligt mot dig. Du skulle kunna vända ut och in på dig själv 17 varv, men hans mönster skulle ändå vara där och plåga honom. Du kan såklart göra saker som underlättar, men det har du ju redan gjort. I slutändan är det han själv som behöver bestämma sig för att stå kvar när paniken kommer. Du kan nog bara släppa taget. Att släppa taget är något du gör i ditt inre och för din egen skull. Hör han av sig, kan du ta emot honom med öppna armar. Om du försöker släppa taget, kan det hjälpa i stunden. Du kan ändå välja att göra nya försök att nå honom längre fram om du vill, det ligger ju trots allt i din natur att söka kontakt och du måste få vara du. Att släppa igen och igen är mitt råd. Det och att ta hand om den smärta som väcks i dig. Se upp så du inte anpassar dig och är för förstående för ditt eget bästa. Dina behov är fullt rimliga, även om de krockar med hans mönster.

      Ja, att han säger att han älskar dig är stora ord. Jag förstår det och jag förstår att det känns så onödigt att detta ska hindra er från att fortsätta tillsammans.

      Lycka till med det här svåra som jag förstår gör väldigt ont.

      Med värme,
      Evalotta.

  3. David says

    Har varit i en kort och som du beskriver intensiv relation med en undvikande kvinna. Är själv ambivalent.

    Vi gick igenom det som du beskriver så bra tills jag så småningom insåg att jag inte orkade eller ville vara kvar. Detta efter en lång tid av distans och brutna löften.

    Tack vare den här erfarenheten fick jag nys om anknytningsteorin och har genom detta äntligen kunnat sätta så mycket i livet fram i ljuset. Så skönt.

    Att inse och ta mina grundläggande behov på allvar för att inte hamna i relationer där jag konstant triggas. Att vara uppmärksam på hur kompatibel jag är med de personer i min närhet och kanske framförallt om personen i en kärleksrelation kan tillgodose mina behov. Mitt mönster bär jag med mig men jag kan försätta mig i situationer där jag triggas mer eller mindre, den makten har jag över mitt eget liv. Att minimerar mina triggers gör mig tryggare, när jag blir tryggare minimeras hur ofta och när jag triggas…

    Tack!

  4. Jennie says

    Hej!
    Känner delvis igen det skriver ovan om Am och Un. Inser nu att det verkar beskriva min situation.
    Jag började dejta en kille sommaren 2018. Vi klickade, umgicks en hel del och det verkade väldigt positivt och var på väg att bli något seriöst. Jag visste i och för sig att han tillbringade mycket tid online på dejtingappar och så men det gör man ju i början. Dock sexchattade han med en vän till mig vilket jag fick reda på. Beslöt ge honom en chans till. Efter cirka tre månader tyckte jag han distanserade sig, slutade vilja kyssa mig osv. Jag bestämde mig då för att ta ”relationssamtalet”. Jag sa att han fick dejta andra om han hellre ville det, jag ville bara träffa honom. Han var osäker och behövde fundera, jag konfronterade honom även om sexchattandet. Han kunde inte erkänna först utan hittade på massa dåliga lögner att hans profil blivit kapad mm. Han erkände till slut men sa att hon var galen och han spelat med.. Nåväl, vi bestämde att sluta ses och höras. Sedermera dök han upp igen och ville fortsätta ses. Och vi gör väl det men det är på hans villkor. Jag tar senare upp samtalet igen bland annat på grund av att han inte vill kyssas .Han säger först att han inte vill bli sjuk och smittad av mina baciller, men klämmer till slut ur sig att det är för kärleksfullt. Han ser oss som KK endast och att jag tjatat ihjäl hans intresse. Det har ju inte varit min mening men efter sexchattandet och det faktum att han fortsätter vara online gör mig olustig till mods och sårad. Jag säger att jag vill dejta på riktigt och att vi slutar träffas.
    Dock fortsätter han höra av sig och på våren 2019 börjar vi ses igen då jag hoppas han saknat mig. Det fortsätter som förut. Jag försöker bryta igen, då detta inte fungerar för mig. Han säger återigen att ja det kanske är bäst eftersom han inte har känslor för mig. Vi kommer överens om att det är bäst att släppa och gå vidare. Sen upprepar sig allt igen, gång på gång. Huvudsakligen över chatt eftersom jag vägrat att träffa honom då det bara sårar mig. Samma visa. Han säger att jag ska släppa och gå vidare, vi kommer överens om det. Han blir arg, förminskar mig och sårar, ber mig dra åt helvete, blir tyst. Dyker sen upp igen.
    Eftersom det verkar finnas mönster i hans beteende har jag tänkt att han kanske har narcissistiska drag eller bara är extremt undvikande. Han har uppfört sig på flera märkliga sätt (gaslighting mm). Men jag är alldeles rådvill. Vill ju hoppas och tro att det kan bli vi men han säger ena dagen att han inte har känslor, nästa att han visst är intresserad och det finns nåt som för oss samman igen.

    Vad är din åsikt om hans beteende?
    Det råder konflikter inom mig. Dels i hans beteende- är han en player som utnyttjar mig eller är han Un, eller båda. Sen är en konflikt att hela tiden hoppas men också vilja gå för att man inte orkar med. Och inte vill känna sig som en plan B eller utnyttjad. Att gå från någon man tycker om.

    Kan jag göra något för att påverka situationen? Jag trodde att han kanske skulle skärpa sig om jag visar att jag avslutar och går. Visst då jagar han efter mig men jag ser inte att han försöker ändra förutsättningarna samtidigt som jag inser att jag måste ändra delar av mitt beteende med och sagt så. Jag förstår bara inte varför han fortsätter. Vill han träffa någon annan borde det inte vara så svårt eller ta 2 år..

    Jag är så kluven i allt detta och vissa dagar river det och sliter i mig. Då jag bestämt mig för att verkligen gå är jag tydligen för svag som pratar med honom igen. Men det borde annars vara enkelt- jag vill ha något riktigt och har känslor. Och om han inte har det så borde han låta mig gå vidare.
    Och jag har sagt det flera gånger: ”har du inga som helst känslor för mig måste du låta mig gå vidare och fokusera på annat och andra för att hitta det jag vill ha och behöver”.
    Han säger inget, som mest att han uppskattar det fysiska vi har, men aldrig något om mig. Men sen hänger han ändå kvar… Jag vet inte ens efter snart 2 år om han ens tycker det minsta lilla om mig..

    Att han säger att han är singel och därför kollar runt på dejtingapparna han har sårar mig också vilket inte är så konstigt. Och då borde han verkligen hittat någon om jag nu inte passar för honom.

    Samtidigt så är han så ”fram och tillbaka” med hur mycket närhet han ger. Ena gången vi ses är han varm och man får kramas. Kyssas inte.. Men vi pratar och delar med sig som ”dejtande” gör. Nästa gång får man knappt ta på honom, han har svårt att titta på mig och är bara kall. Vissa gånger har det pendlat mellan dessa snabbt. Han tycks slappna av och gör något gulligt, sen inser han det plötsligt och stänger av, stänger ned allt.

    Han pratar inte så mycket om tidigare förhållanden men jag har fått uppfattningen av att han har haft huvudsakligen många men korta förhållanden. När han pratat om ex flickvänner eller tidigare dejter har det varit något fel på väldigt många av dem- lite halvtokiga, jobbig pms, udda sexuella önskningar mm.
    Han nämner aldrig någon specifik flickvän, men har ibland sagt att han aldrig träffat någon så jobbig tjej som mig, och att han är vän med fd flickvänner och dejter.
    Han sätt att prata om detta får mig att bli sårad och som att jag då inte duger som flickvän.

    Jag läser boken ”Attached” just nu. Den låg därför framme igår när han var hemma hos mig. Oh jag märkte att han kikat på den medan jag var på toa. Jag har nämnt anknytningsteorin och att jag tycker han verkar vara undvikande. Nu läser jag den iof mest för min egen skull men jag tror att han av undertiteln (”how to find and keep love”) blev skrämd och tror det handlar om honom. Han sa dock inget.

    Hur ser du på detta och vad ska man göra- ge upp? Jag tycker väl att jag försökt det mesta. Han verkar inte förstå vad det är jag säger. Och har ju omedvetet försökt ”skrämma bort” honom också genom att vara mer direkt med vad jag vill ha ut av det här. Men då tjatar jag och så stänger han av aviseringarna får vår chatt, läser ett par dagar senare. Svarar oftast inte alls. Eller med en motfråga eller ett ”politikersvar”. Och får det alltid att låta som att han är den vettiga vuxna i det här och jag bara är en grinig krävande unge. Han den som försöker och vill. Fast bara när det passar honom 🙁

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.