Anknytningsmönster
kommentarer 2

När en undvikande och en ambivalent är tillsammans

Jag lovade att skriva mer om hur det kan bli när en undvikande och en ambivalent är i relation med varandra. Här kommer ett bristfälligt försök att visa på dynamiken som kan gå igång.

När en undvikande och en ambivalent möts och kommer varandra nära, är det som att först färdas till himlen och sedan kastas in i en väldigt slitsam inre turbulens. Det är starkt och det är svårt. Det får den ambivalentas alarmsystem att gå på högvarv och de otrygga anknytningsmönstren att ständigt vara aktiverade. Det får den undvikandes alarmsystem att gå igång, men anknytningsmönstrena att slås av. Här börjar dansen mellan närhet och distans, mellan att dra till sig och stöta bort. Det finns så många sätt att beskriva detta på, men jag väljer att göra det genom att beskriva möjliga scenarier och inre dialoger. Jag kallar personerna Am (ambivalent) och Un (undvikande).

Am går på rosa moln efter mötet med Un. Den närheten…mötet med Un gav allt Am alltid önskat sig. Djup kontakt, sårbarhet, närvaro, en djup känsla av samhörighet och kärlek. Det här är den perfekta relationen! Am vill vara med Un hela tiden och i början ses de ofta.

Un är berörd av mötet med Am, men samtidigt kluven. Un behöver närheten som uppstår med Am, men närhet är samtidigt förknippat med obehag. Un behöver frihet. Un vet att det är viktigt att ge närhet, för gör man inte det kan man bli lämnad. Ger man för lite kan man behöva vara med om sånt som är obehagligt, som att den andre blir besviken, hård, kall och stöter bort. Det vill Un inte och ger därför Am den närhet som får Am att vilja vara kvar.

Am hör av sig ofta, vill ses igen och igen. I Un växer stressen och obehaget, det börjar bli svårt att andas men Un förstår att man måste ge närhet för att inte bli lämnad. Tillsist måste Un få luft och stöter bort Am, som blir förtvivlad. Am förstår ingenting, skickar meddelanden och ringer, men Un orkar inte svara. Nu får Un lite luft och space. Det går några dagar där Un håller sig för sig själv. Am måste förstå att Un har andra saker som också är viktiga. Am kan inte kräva närhet, tycker Un, som har börjat se på Ams högst normala närhetsbehov som en belastning.

Am känner sig övergiven och behöver skydda sig mot Un. När Un väl hör av sig är Am hård och kall. Det gör så ont i hjärtat att distans är det enda som funkar. Am hoppas att Un ska knacka hål på distansen och be om att få vara nära igen.

I Un hade rädslan för att bli övergiven gripit tag efter ett par dagars tystnad. Un förstår att man måste ge mer och närmade sig Am igen. När kylan och hårdheten slår emot Un, går den rakt in i systemet som en bekräftelse på Uns misslyckande. Det gör så ont. Un förstör sina relationer. Un sårar andra. Un är värdelös. Skammen gör sig påmind och Un drar sig undan.

Un behöver ju närhet egentligen, men det har blivit så skadat. Närhet förknippas omedelbart med krav, krav som innebär att Uns behov måste stå tillbaka. Un har ett stor behov av frihet och oberoende. Varför? Un vet inte, det bara är så. Att känna sig fångad och trängd tar fram Uns flyktmekanismer och de är så starka. När Un var liten, var närheten inte där naturligt. Närhet var att vara i samma rum, men inte att relatera nära känslomässigt eller fysiskt. Att behöva den sortens närhet är så långt borta att Un inte ens vet om det går att känna så. I vart fall är det inte ett behov som Un har. Kanske finns det där, men det känns inte så. Tvärtom. Frihet är trygghet.

Am står där med sin kyla. Un försökte, men gick igen. Am ångrar sig och försöker nå Un. Un känner sig värdelös, men svarar så gott det går. Det är svårt att prata när man känner skam; orden blir så fattiga. Am känner inte kontakt med Un, även om Un är där. Vart tog närheten vägen? Varför vill inte Un vara nära längre? Vad har Am gjort för fel? Kanske närheten kommer tillbaka om Am bättrar sig, inte blir så krävande, utan anpassar sig mer till hur Un behöver ha det? Ams känselspröt växer och växer. Am känner in och anpassar sig, justerar sitt beteende i hopp om att Un ska komma tillbaka även känslomässigt. Am förstår att närhetsbehovet är för stort och försöker ge Un space. Am blir hyperkänslig för varenda respons eller framför allt brist på respons från Un och blir allt mer skör av att vara i relationen. Det är en stress i systemet hela tiden och det gör så ont i Am.

Un känner sig så kluven. Un förstår att det är något fel på ensamhetsbehovet och anstränger sig för att ändå ge Am närhet. Försöker sitt bästa och märker att det gör Am gott. Am blir varm och mjuk. Un kan slappna av, situationen är räddad för den här gången. Nu känns det bra. Un känner sig lite mer trygg med läget och kan släppa lite på anpassningen (som för Un innebär att anstränga sig för att ge närhet). Un kan tillåta sig att vara mer i sitt eget space, få närhet på ett mycket mindre intensivt sätt, som att bara vara i samma rum eller veta att de är tillsammans men göra saker på var sitt håll. Det räcker så bra för Un.

Am märker hur närheten försvinner igen. Un verkar inte vilja vara nära och det skrämmer Am, det gör ont och besvikelsen river i bröstet. Am pendlar mellan att vilja sträcka sig efter Un och att stöta bort. Am börjar först fråga efter tecken på närhet, närma sig, ge ömhetsbetygelser i hopp om att få detsamma tillbaka. Det ger Un en känsla av att bli trängd, att det kommer krav. Un gör motstånd. Am försöker lite till, ställer frågor, känner sig avvisad och osäker och måste få veta vad som händer. Un känner sig jagad och upplever att det aldrig bjuds tillfällen för un att ta initiativ till närhet. Nu kan Un antingen gå emot sin impuls att stöta bort och istället ge närhet för husfridens skull eller stöta bort för att få luft omedelbart, men då med risk för att bli övergiven.

Så här ungefär kan det hålla på. Det är en schablonartad beskrivning för att försöka fånga tendenserna. Ingens behov är fel, det bara känns så i dem i stunden.

Vad som behövs om det här ska fungera, är att båda två börjar arbeta med sina mönster för att förstå dem. De behöver se sina mönster när de går igång, och ta kommandot över dem på ett kärleksfullt sätt.

Un har hjälp av att stanna med sin flyktimpuls och se att det är mönstren som dragit igång och att det inte finns något reellt hot. Un behöver få kontakt med de känslor som väcks i en nära relation. Det är svårt för Un, det kommer bara tankar och när Un försöker känna efter så är det mest tomt och tyst. Det är svårt. Hur känner man det man inte känner men som ändå finns där?

Am har hjälp av att stanna med sin upplevelse av att ha blivit avvisad och påminna sig om att det är inte alls säkert att det har hänt bara för att det känns så. Am behöver träna sig i att hålla isär känslor och fakta. Det som känns är inte fakta, man behöver kolla innan man tror sig veta, annars gör det ont i onödan.

Om Am visste vad som egentligen försiggick i Un; hur ont det gör och att Un försöker även när det känns distanserat, skulle det kanske hjälpa Am att kunna se Un och Uns behov utan att själv bli så rädd. Om Un visste att Am tog ansvar för sina känslor och att allt inte var Uns fel, skulle det kanske gå lite lättare för Un att se Am och Ams behov som något fint och inte som krav.

Om de båda kunde vara sårbara inför varandra med vad de befarar och vad de behöver, skulle mycket kunna förändras. Båda behöver ta ansvar för sina tolkningar, känslor och behov. Inte på ett ensamt och övergivet sätt, men för att uttrycka dem och vara tydlig med vad man behöver för att må bra. Tolkningarna behöver man stämma av, för tolkningarna kan vara helt fel och det kan skapas så mycket smärta helt i onödan. Det här är svåra saker som är ett eget inlägg i sig. Det kanske kommer ett till om vad som behövs för att äga sina mönster, styra upp dem men ändå lyssna till behoven bakom. Jag tror det.

Med värme,

Evalotta.

Lagrad under:Anknytningsmönster

av

Jag har bakgrund som teolog och empatisk coach med hemvist i den mystika skolans andlighet. Välkommen att kontakta mig på evalotta@stiernholm.se. Du får gärna länka till min blogg om du vill, men inte kopiera texterna.

2 Kommentarer

  1. Maria Kiviniemi says

    Jag känner igen mig så att det gör ont i hjärtat 💔 är själv ambivalent och gift med en undvikande och vi har kämpat i många år 😢 och nu håller allt på att rinna ut i sanden …

    • Åh, smärtsamt. Det där kan vara så oerhört svårt och nedbrytande när mönstren hamnar vägen för det som finns bortom mönstren. Jag önskar att det fanns en enkellösning, men den enda jag känner till som funkar är delad sårbarhet i kombination med att man förstår den andre inifrån den personen (ömsesidigt). Sårbarhet är verkligen en nyckel här. Berätta gärna mer om vad som är svårast med att vara där du är.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.